jump to navigation

Ett lästips till november 28, 2006

Posted by Friskytten in Ideologi och idédiskussion, Rättsväsende, Utrikes.
1 comment so far

För den som händelsevis undrar varför jag och flera andra bloggare, inte minst på den liberala kanten, är så angelägna om att diskutera och kritisera övervakningssamhällets framväxt vill jag varmt rekommendera läsning av följande text, där Wille på ”The Libertarian In Room 101” sammanfattar detta på ett förträffligt sätt:

”Storbritannien goes ‘Minority Report'”

Glöm inte att följa länkarna! Och ta dessutom gärna en till på två senare poster på samma blogg: ”Dokumentär: ‘Suspect Nation'” och ”Brittisk polis vill stoppa protester som ‘förolämpar'”.

Annonser

Läsvärt! november 27, 2006

Posted by Friskytten in Demokrati, Ideologi och idédiskussion, Rättsväsende.
add a comment

Det har uppstått en liten, men mycket belysande, diskussion på Sydsvenskans debattsida ”Aktuella frågor”. Idag svarar Pär Ström statsvetaren Mikael Sundström, som här om dagen kritiserade Ströms rapport ”Med storebror i uppfinnarverkstan” (publicerad hos Stiftelsen Den nya välfärden), om nya tekniker på vägen mot övervakningssamhället. Mycket läsvärt!

Sundströms kritik: ”Principlös strategi”
Pär Ströms svar: ”Värna privatlivet”
Pär Ströms rapport: ”Med storebror i uppfinnarverkstan”

За активную работу! november 26, 2006

Posted by Friskytten in Va' i ... !?.
1 comment so far

När jag var i Ryssland för knappt tio år sedan köpte jag en kul liten pin (som jag sedan i sann studentikos anda satte på min teknologmössa) av stereotypt sovjetiskt snitt. Det är en röd kommuniststjärna med den obligatoriska profilbilden av lenin i mässing i mitten. Över nederkanten, vid Lenins hals, går en banderoll med texten ”За активную работу” — ”För ett aktivt arbete”. Mycket Leninistiskt! Jag undrar om jag ska donera den att delas ut som medalj i moderaternas senaste påhitt: ”Landets bästa arbetare”… Kanske skulle Sven-Otto själv vilja fästa den på den stolta arbetarens bröst?

Nej, Nya moderaterna, nya arbetarpartiet, etc., i all ära, men det här är faktiskt bara löjligt, och ger som bonus obehagliga associationer.

[Via HAX]

Nej, man måste inte stå ut med vad som helst november 25, 2006

Posted by Friskytten in Media, Rättsväsende.
add a comment

Tryckfrihetsjuryn vill fälla Expressens ansvarige utgivare för förtal av normalgraden för tidningens osanna påstående att skådespelaren Mikael Persbrandt tagits in på klinik för akut alkoholförgiftning (publicerat tillsammans med redogörelser för fylleskandaler). Men påståendena var osanna. Persbrandt har inte varit akut alkoholförgiftad, och inte tagits in på den angivna kliniken, och inte heller på någon annan klinik.

Juryns utslag är bra. Bra därför att man inte vill fälla för grovt förtal, som åklagarsidan yrkat; grovt förtal måste vara förbehållet osanna anklagelser av betydligt grövre art än alkoholproblem, som t.ex. brottsliga handlingar. Bra också därför att juryn vill fälla. Det är alldeles uppenbart att Expressen varit mer intresserad av att smutskasta Persbrandt än att publicera sanna och sakliga nyheter. Påståendet att Persbrandt tagits in på klinik hade inte varit svårt att kontrollera. Det måste vara tillåtet för tidningar att av misstag eller slarv publicera sådant som visar sig vara osant, men det tycks inte vara det det rört sig om i det här fallet (bland annat eftersom uppgifterna torde ha varit lätta att kontrollera). Man kan från Expressens sida inte heller ha varit omedveten om att uppgifterna är kränkande för Persbrandt. Juryns utslag visar att även kända skådespelare har rätt till ett privatliv, och, framför allt, har rätt att begära att det som media säger om dem ska vara sakligt och sant. Även skådespelare är människor, och ska behandlas med respekt för individen. Sensationspressen tycks inbilla sig att individers privatliv och personliga problem är tillgängliga för att exploateras utan hänsyn till konsekvenserna. Så är det inte.

Det finns gränser för hur man får behandla människor. Kanske är det särskilt viktigt att påpeka detta, när vi yttrandefrihetsfundamentalister ägnar oss åt att försvara rätten att publicera fåniga teckningar av profeter. Till skillnad från lagar som kringskär yttrandefriheten genom att skilja på folk och folk, åsikter och åsikter och livsåskådningar och livsåskådningar, är förtalslagen bra och viktig, då den värnar rätten till privatlivet och integriteten.

Ryska sagor november 25, 2006

Posted by Friskytten in Demokrati, Utrikes.
add a comment

Den före detta KGB-mannen och numera Putin-kritikern Alexandr Litvinenko dog av den förgiftning han drabbades av efter att ha ätit sushi tillsammans med en rysk kontakt. I dag meddelade Sveriges radio att man hittat polonium 210, som dödade Litvinenko, i Litvinenkos på ställen han besökt strax innan insjuknandet. De officiella ryska kommentarerna förnekar naturligtvis all inblandning:

– Ett sådan specifikt fall som gäller Litvenenkos hälsa skulle ingen av våra politiker kunna vara inblandade i, säger Sergej Ivanov, chef för ryska underrättelsetjänsten och den ende som offentligt i tv kommenterat förgiftningen av den förre agenten inom KGB, idag FSB, Alexander Litvinenko.

Fan tro’t! Tvärtom är trenden i Ryssland djupt obehaglig, och pekar entydigt i en enda riktning: Demokratiseringen av Ryssland efter Sovjetunionens fall har avstannat och till och med vänt. Under Vladimir Putins ledning har den ryska staten istället blivit obehagligt auktoritär, pressfriheten kringskärs och kritiska och granskande röster tystas, genom mord om så krävs. De senaste morden, på journalisten Anna Politkovskaja och Alexandr Litvinenko, bär syn för sägen.

Så ser verkligheten ut i ett land som behållit många av strukturerna från tiden som kommunistisk diktatur. SR pekar på något viktigt: Dagens Federalnaja sluzjba bezopasnosti (Federala säkerhetstjänsten, FSB) är det gamla KGB under nytt namn. President Putin själv har sin bakgrund i KGB. Uppgörelsen med kommunismen är nära nog obefintlig i Ryssland. Sovjetunionen föll samman, det var inte en medveten reformation.

Officiella, ryska talesmän kallar Litvinenkos död en tragedi (och det är väl lätt att hålla med om). Jag kallar Kremls beklagande krokodiltårar.

Demokrati och yttrandefrihet är ingenting självklart. Det är värden som måste försvaras när politiska ledare inte vill få sin byk offentligt tvättad.

Journalistiken genom tiderna – från information till kampanj november 17, 2006

Posted by Friskytten in Media.
add a comment

(Korspostat från min blogg My Cup of Tea16 november)

Medan jag sysselsatte mig med tråkiga städuppgifter satte jag som så ofta igång radion, och fick av en ren slump höra vad som antagligen är höstens viktigaste radioinslag. I dagens Obs i P1 beskriver journalisten Anders R Olsson hur inriktningen på nyhetsjournalistiken under de senaste årtionde övergått från att vara informerande till att vara krävande — från att förmedla information, till att tala om vad vi som läsare, lyssnare och tittare ska tycka och begära. Ett belysande exempel är debaclet som var kring förra kulturministern Cecilia Stegö-Chilòs obetalda TV-avgifter. Det räckte inte för nyhetsmedia att rapportera och analysera, och därefter lämna det upp till politiker, andra opinionsbildare och svenska folket att avgöra vilka slutsatser som borde dras av detta, utan drevet gick, med underförstådda krav på ministerns avgång, ända tills detta drivits igenom. Som mediekonsumenter skulle vi inte bara informeras om vad som skett, utan även om att vi skulle tycka att Stegö-Chilò var olämplig som kulturminister (något media för övrigt redan bestämt sig för redan innan TV-avgiftsskolket avslöjades). Olsson tar upp just detta exempel, för att visa hur nyhetsmedia har blivit åsiktsmedia. Med hans egna ord:

 

Vår tids journalistik ställer krav, uttalade eller underförstådda. Krav på att lagar ändras, eller att domstolars domar ska upphävas, på att ministrar ska avgå, eller på att generaldirektörer eller förbundskaptener i fotboll ska avgå, eller på att myndigheterna ska ingripa i det ena eller andra outhärdliga tillståndet.

Olsson menar att kravjournalistiken börjat i kvällpressen, vilka uttalat ger sig på det som för tillfället upprör människors känslor mest. Vi kan se detta alldeles upperligt i dagarna, när kvällspressen övergivit alla ambitioner på saklig granskning, för att istället driva alarmistisk kampanj (ja, kampanj, det är det ord man själv anväder) om klimatförändringarna utgående från domedagsprofeternas predikningar. Att inte minst denna fråga borde vara på tok för viktig för att inte ges en seriös behandling spelar ingen roll när huvudmålet inte längre är informationsförmedling, utan att få läsarna med på en åsikt genom att appellera till deras känslor. Inte heller tycks man fästa någon särskild vikt vid att man på detta sätt per definition avsäger sig rollen som granskande och analyserande nyhetsförmedlare. Men detta stannar inte vid sensationspressen, utan morgonpressen har följt med trenden. Man undrar om folket på DN visste vad man gjorde när man i helsidesannonser med bilder på sina journalister kallade sig ”Sveriges största tyckeri”.

Exemplen är flera, och det är nu det blir riktigt skrämmande. Olsson visar hur kravjournalistiken leder till ett samhälle där staten tar sig större och större befogenheter, och där medborgarnas personliga integritet långsamt undermineras. Kravjournalistiken driver fram storebrorssamhället – en utveckling som för övrigt inte behöver någon hjälp på traven. Olsson exemplifierar med två uppmärksammade kriminalfall: Arbogapyromanen i slutet på 1960-talet, och mordet på Anna Lindh 2003. I båda dessa fall följdes utredningen noggrant av media. I fallet med Arbogapyromanen var ett viktigt spår de handskrivna lappar han lämnat efter sig. Efter ett antal turer kom uppslaget att jämföra pyromanens handstil med handstilen på blanketter som alla vuxna skulle lämna in till Statistiska centralbyrån. Polisen fick nej av SCB, med hänvisning till att dessa uppgifter samlats in under förutsättningen att det skulle användas till statistik enbart, och detta långsiktiga förtroende är viktigare än en enstaka brottsling, låt vara med allvarliga brott på sitt samvete. Domstolarna höll med. När Anna Lindhs mördare skull identifieras vände sig polisen också till forskningsuppgifter hämtade från allmänheten, i detta fall det s.k. PKU-registret, där blodprov finns från alla svenskar födda 1975 eller senare. Dessa prov samlades in för specifika medicinska ändamål, under löfte att proven inte skulle användas till något annat. Men detta löfte var ingenting värt när kravmaskinen satte igång. Integriteten stod ivägen för polisutredningen, och då blev den avskaffad. Lagen är ändrad, PKU-registret, där jag och alla andra som är yngre än 31 år, finns med, är numera polisiärt material, icke det forskningsunderlag det utgavs för att vara när våra föräldrar gav sitt tillstånd till att proven togs.

Vilka konsekvenser får detta i ett mer långsiktigt perspektiv? Denna fråga har i princip inte diskuterats alls, i synnerhet inte i de media som driver kravjournalistik, och det trots att den är mer angelägen än någonsin. En uppenbar konsekvens är att vårt förtroende för registren försvinner, och det blir svårare att samla in nödvändig kunskap. Men en annan konsekvens av kampanjjournalistiken är att den är de små stegens tyranni på väg mot övervakningssamhället. Vi ser det redan, i den utveckling mot utökade befogenheter för polisen och andra myndigheter att med tvång eller försåt tillskansa sig allt mer information om oss som pågår just nu. Nu vill man att polisen ska få möjlighet att avlyssna redan innan det finns misstanke om brott. Vi blir lovade att dessa möjligheter till tvångsmedel inte ska brukas annat än när det är mycket välmotiverat, enligt någon lämplig definition. Men vi lär oss av historien att sådana möjligheter, liksom register, förr eller senare alltid missbrukas, och, vad mer är, dessa dyra löften riskerar att inte vara vatten värda den dag nyhetsjournalisterna än en gång finner myndigheternas agerande i någon brännande utredning outhärdligt långsamt.

I dagens samhälle är den personliga integriteten redan ett värde som tycks försvaras av en minoritet. ”Den som har rent mjöl i påsen har ingenting att frukta”, brukar det heta. Men det är ju inte det som är poängen. Poängen är att de allra flesta, statsmakterna i synnerhet, ska ge fullständigt tusan i vilken sorts mjöl jag har i min påse, intill dess att det finns misstankar som gör en utredning befogad. Detta gör det extra viktigt att nyhetsmedia behåller sin integritet, och håller en så neutral nyhetsförmedling som alls är möjligt, och i synnerhet inte driver kampanj, må det sedan gälla krav på inskränkt personlig integritet, misshagliga kulturministrars avgång, eller global uppvärmning.

Anders R Olssons avslutningsord är tänkvärda:

 

Journalistiken driver oss mot den sista frågan: Hur mycket av det outhärdliga — misshandel, våldtäkter, pedofila övergrepp, könsstympning, rattfylleri — skulle inte förhindras om staten effektivt kontrollerade alla människors beteende hela tiden?

Hör själv Anders R Olsson i Obs i P1:s 30-dagarsarkiv (torsdag 16 nov 2006), medan möjligheten finns. Det är väl investerade åtta minuter!

Blir du buggad, lilla vän? november 17, 2006

Posted by Friskytten in Rättsväsende.
add a comment

Moderaterna och folkpartiet försöker nu i regeringen driva igenom det gamla förslag om avlyssning som utarbetades under den socialdemokratiska regeringen och stöddes av just (s), (m) och (fp). Det handlar om att polisen ska ges tillstånd att avlyssna i förebyggande syfte. Det innebär alltså att polisen ska ges tillstånd att avlyssna dem som man tror kan komma att begå brott, d.v.s. utan att någon brott begåtts och utan att någon brottsmisstanke finns.

Till sådant bör vi säga ett mycket bestämt nej! Tack och lov sätter sig centern och kristdemokraterna på tvären. Det är bra. Stå på er!

När statsmakten ges utrymme att avlyssna och övervaka medborgarna utan att det finns en konkret brottsmisstanke, då har vi övergett rättsstaten till förmån för övervakningsstaten. Då finns ingen personlig integritet längre. Från övervakningsivrarna hörs den vanliga klagosången och de vanliga löftena:

Folkpartiets Cecilia Wigström, tycker fortfarande att exempelvis kriminella motorcykelgäng ska kunna avlyssnas även om det inte pågår någon förundersökning.

– De här gängen växer i antal och de ger sig på och hotar vittnen. De hotar både åklagare och domare. Det är en attack mot rättsväsendet och vår rättsapparat, säger hon.

Det är alltid samma visa när kraven på nya befogenheter för övervakning lyfts fram: ”Vi vill kunna försvara oss mot grovt kriminella som hotar vittnen, etc., etc. Naturligtvis är det bara dessa brottslingar som ska övervakas, för att vi ska se när de begår brott. Vanliga människor med rent mjöl i påsen har ingenting att frukta.” Så låter det. Men det är inte sant. Avsikterna är säkert precis så ärliga, men alla möjligheter att bevaka och registrera människors aktiviteter kan och kommer att missbrukas, det är vad erfarenheten säger. Poängen är inte att jag inget behöver frukta om jag har rent mjöl i påsen. Poängen är att intill dess att det finns misstanke om brott ska polisen ge tusan i vad jag har för mjöl i min påse. Dessutom, innan brott har begåtts finns per definition ingen brottsling. Ja, Cecilia, den organiserade brottsligheten attackerar rättsväsendet. Ditt förslag är ännu en attack mot den personliga integriteten och rättsstaten.

Rudy november 15, 2006

Posted by Friskytten in Utrikes.
add a comment

När nu Rudy Giuliani officiellt sparkar igång arbetet för att bli republikansk presidentkandidat 2008 ökar chanserna att vi får en riktigt intressant kandidat för republikanerna avsevärt. Giuliani är en republikan som tar avstånd från den konservativa kristna högern genom att stå upp för t.ex. aborträtt och homosexuellas rättigheter, samtidigt som han står för en högerinriktad ekonomisk politik. Han har dessutom visat vad han går för genom att genom inte alldeles okontroversiella, men desto mer framgångsrika och i efterhand applåderade, metoder ha tagit tag i brottsligheten i New York.

Nu återstår att se om demokraterna också kan presentera en intressant kandidat. I så fall kan vi kanske få det första intressanta presidentvalet det här århundradet.

SD och de politiserade domstolarna november 14, 2006

Posted by Friskytten in Demokrati, Rättsväsende.
add a comment

Jag sitter och lyssnar på P1 Morgon över min mugg morgonkaffe. Idag är upprördheten stor över att Sverigedemokraterna här i Region Skåne kommer att få utse 20 av ca. 300 nämndemän i länsrätten, som bland annat kommer att avgöra mål i Migrationsdomstolen, den domstol där fall som överklagats från Migrationsverket hamnar. Diskussionerna går om huruvida dessa processer kommer att vara rättssäkra när nu Sverigedemokrater kan ta plats där. Naturligtvis är det obehagligt att invandrarfientliga politiker ska sitta och avgöra i känsliga asylärenden, även om det i princip är lagboken, inte partiprogrammet, som ska ligga till grund för bedömningarna. De upprörda presenterar inga lösningar, utan tycker bara att allt nu är så förfärligt (själv har jag svårt att vara mer upprörd över en eller annan Sverigedemokrat än politiker på yttre vänsterkanten). Mer sansad är migrationsministern, som helt riktigt konstaterar att vi har haft allmänna val i Sverige och att detta i demokratisk ordning blivit valresultatet, och då kan vi inte börja ändra demokratins regler i efterhand bara för att för att vi inte gillar valresultatet.

Men Sverigedemokrater i domstolarna är inte problemet utan symptomet. Problemet är det i grunden sjuka nämndemannasystemet, där nämndemännen utses av de politiska partierna. Henrik Alexandersson har under lång tid uppmärksammat problemet med de politiserade domstolarna, och även Johan Ingerö har bloggat om sina erfarenheter som folkpartistisk nämndeman. Tanken med nämndemannasystemet är att nämndemännen ska vara folkets representanter, men i och med att partipolitiskt engagemang i praktiken krävs för att bli nämndeman, medan grundläggande juridisk orientering inte är det, är det istället de politiska partiernas arm in i den dömande makten. Montesquieu skulle vända sig i sin grav. När Sverigedemokrater sitter och bestämmer över asylsökandes öde är inte problemet att ett parti efter ett demokratiskt val behandlas som alla andra partier. Problemet är att domstolarna politiserats, och därmed ger politiker (även Sverigedemokrater) tillgång till rättsväsendet.

Det är hög tid att avpolitisera vår domstolar. Ut med partipolitikerna. Samtliga. Nu!

Media Culpa, del II november 12, 2006

Posted by Friskytten in Media, Utrikes.
add a comment

Och apropå medias taffliga bevakning av kongressvalet i USA: Bloggen TT-kritik har så smått vaknat till liv igen och berättar om en annan bevakning som systematiskt snedvrids: ”Tragedin i norra Gaza ryckt ut ur sammanhanget” är den senaste i en liten serie poster om hur bevakningen av konflikten mellan Israel och palestinska grupper lämnar en hel del i övrigt att önska.