jump to navigation

Journalistiken genom tiderna – från information till kampanj november 17, 2006

Posted by Friskytten in Media.
trackback

(Korspostat från min blogg My Cup of Tea16 november)

Medan jag sysselsatte mig med tråkiga städuppgifter satte jag som så ofta igång radion, och fick av en ren slump höra vad som antagligen är höstens viktigaste radioinslag. I dagens Obs i P1 beskriver journalisten Anders R Olsson hur inriktningen på nyhetsjournalistiken under de senaste årtionde övergått från att vara informerande till att vara krävande — från att förmedla information, till att tala om vad vi som läsare, lyssnare och tittare ska tycka och begära. Ett belysande exempel är debaclet som var kring förra kulturministern Cecilia Stegö-Chilòs obetalda TV-avgifter. Det räckte inte för nyhetsmedia att rapportera och analysera, och därefter lämna det upp till politiker, andra opinionsbildare och svenska folket att avgöra vilka slutsatser som borde dras av detta, utan drevet gick, med underförstådda krav på ministerns avgång, ända tills detta drivits igenom. Som mediekonsumenter skulle vi inte bara informeras om vad som skett, utan även om att vi skulle tycka att Stegö-Chilò var olämplig som kulturminister (något media för övrigt redan bestämt sig för redan innan TV-avgiftsskolket avslöjades). Olsson tar upp just detta exempel, för att visa hur nyhetsmedia har blivit åsiktsmedia. Med hans egna ord:

 

Vår tids journalistik ställer krav, uttalade eller underförstådda. Krav på att lagar ändras, eller att domstolars domar ska upphävas, på att ministrar ska avgå, eller på att generaldirektörer eller förbundskaptener i fotboll ska avgå, eller på att myndigheterna ska ingripa i det ena eller andra outhärdliga tillståndet.

Olsson menar att kravjournalistiken börjat i kvällpressen, vilka uttalat ger sig på det som för tillfället upprör människors känslor mest. Vi kan se detta alldeles upperligt i dagarna, när kvällspressen övergivit alla ambitioner på saklig granskning, för att istället driva alarmistisk kampanj (ja, kampanj, det är det ord man själv anväder) om klimatförändringarna utgående från domedagsprofeternas predikningar. Att inte minst denna fråga borde vara på tok för viktig för att inte ges en seriös behandling spelar ingen roll när huvudmålet inte längre är informationsförmedling, utan att få läsarna med på en åsikt genom att appellera till deras känslor. Inte heller tycks man fästa någon särskild vikt vid att man på detta sätt per definition avsäger sig rollen som granskande och analyserande nyhetsförmedlare. Men detta stannar inte vid sensationspressen, utan morgonpressen har följt med trenden. Man undrar om folket på DN visste vad man gjorde när man i helsidesannonser med bilder på sina journalister kallade sig ”Sveriges största tyckeri”.

Exemplen är flera, och det är nu det blir riktigt skrämmande. Olsson visar hur kravjournalistiken leder till ett samhälle där staten tar sig större och större befogenheter, och där medborgarnas personliga integritet långsamt undermineras. Kravjournalistiken driver fram storebrorssamhället – en utveckling som för övrigt inte behöver någon hjälp på traven. Olsson exemplifierar med två uppmärksammade kriminalfall: Arbogapyromanen i slutet på 1960-talet, och mordet på Anna Lindh 2003. I båda dessa fall följdes utredningen noggrant av media. I fallet med Arbogapyromanen var ett viktigt spår de handskrivna lappar han lämnat efter sig. Efter ett antal turer kom uppslaget att jämföra pyromanens handstil med handstilen på blanketter som alla vuxna skulle lämna in till Statistiska centralbyrån. Polisen fick nej av SCB, med hänvisning till att dessa uppgifter samlats in under förutsättningen att det skulle användas till statistik enbart, och detta långsiktiga förtroende är viktigare än en enstaka brottsling, låt vara med allvarliga brott på sitt samvete. Domstolarna höll med. När Anna Lindhs mördare skull identifieras vände sig polisen också till forskningsuppgifter hämtade från allmänheten, i detta fall det s.k. PKU-registret, där blodprov finns från alla svenskar födda 1975 eller senare. Dessa prov samlades in för specifika medicinska ändamål, under löfte att proven inte skulle användas till något annat. Men detta löfte var ingenting värt när kravmaskinen satte igång. Integriteten stod ivägen för polisutredningen, och då blev den avskaffad. Lagen är ändrad, PKU-registret, där jag och alla andra som är yngre än 31 år, finns med, är numera polisiärt material, icke det forskningsunderlag det utgavs för att vara när våra föräldrar gav sitt tillstånd till att proven togs.

Vilka konsekvenser får detta i ett mer långsiktigt perspektiv? Denna fråga har i princip inte diskuterats alls, i synnerhet inte i de media som driver kravjournalistik, och det trots att den är mer angelägen än någonsin. En uppenbar konsekvens är att vårt förtroende för registren försvinner, och det blir svårare att samla in nödvändig kunskap. Men en annan konsekvens av kampanjjournalistiken är att den är de små stegens tyranni på väg mot övervakningssamhället. Vi ser det redan, i den utveckling mot utökade befogenheter för polisen och andra myndigheter att med tvång eller försåt tillskansa sig allt mer information om oss som pågår just nu. Nu vill man att polisen ska få möjlighet att avlyssna redan innan det finns misstanke om brott. Vi blir lovade att dessa möjligheter till tvångsmedel inte ska brukas annat än när det är mycket välmotiverat, enligt någon lämplig definition. Men vi lär oss av historien att sådana möjligheter, liksom register, förr eller senare alltid missbrukas, och, vad mer är, dessa dyra löften riskerar att inte vara vatten värda den dag nyhetsjournalisterna än en gång finner myndigheternas agerande i någon brännande utredning outhärdligt långsamt.

I dagens samhälle är den personliga integriteten redan ett värde som tycks försvaras av en minoritet. ”Den som har rent mjöl i påsen har ingenting att frukta”, brukar det heta. Men det är ju inte det som är poängen. Poängen är att de allra flesta, statsmakterna i synnerhet, ska ge fullständigt tusan i vilken sorts mjöl jag har i min påse, intill dess att det finns misstankar som gör en utredning befogad. Detta gör det extra viktigt att nyhetsmedia behåller sin integritet, och håller en så neutral nyhetsförmedling som alls är möjligt, och i synnerhet inte driver kampanj, må det sedan gälla krav på inskränkt personlig integritet, misshagliga kulturministrars avgång, eller global uppvärmning.

Anders R Olssons avslutningsord är tänkvärda:

 

Journalistiken driver oss mot den sista frågan: Hur mycket av det outhärdliga — misshandel, våldtäkter, pedofila övergrepp, könsstympning, rattfylleri — skulle inte förhindras om staten effektivt kontrollerade alla människors beteende hela tiden?

Hör själv Anders R Olsson i Obs i P1:s 30-dagarsarkiv (torsdag 16 nov 2006), medan möjligheten finns. Det är väl investerade åtta minuter!

Annonser

Kommentarer»

No comments yet — be the first.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: