jump to navigation

Gymnasieskolan måste anpassas till verkligheten mars 6, 2007

Posted by Friskytten in Skolpolitik, Utbildning och forskning.
trackback

”Gymnasieskolan måste anpassa matteämnet till verkligheten,” skriver fyra debattörer från olika delar av skola och näringsliv på DN Debatt. Man menar att de flesta matematiklärare är akademiker som ser matematiken som ett värde i sig, snarare än som ett yrkesredskap, och att matematikundervisningen därmed förlorar verklighetsförankring. Jag får ryggmärgsreaktioner av sådant, för skolans vetenskapliga ämnen måste leva för kunskapernas egen skull också. Det är inte bra när skolämnen förlorar markkontakten helt och hållet, men det är också farligt när allt som görs nödvändigtvis måste kopplas till vardagsexempel. Ämnen som matematik och fysik (för att ta dem jag själv kan), men även t.ex. språk måste tillåtas att utmana fantasin, att gå utanför ”Kalle och Lisa ska måla ett staket”.

Men när jag läser artikeln ser jag att det man avser i sin kritik är matematikundervisningen på de yrkesinriktade gymnasieutbildningarna, inte matematikundervisning på gymnasiet generellt. Då blir situationen en annan: Där ligger det alldeles säkert en hel del i kritiken. På dessa utbildningar går, eller bör gå, elever som är ute efter att skaffa sig en yrkesutbildning. Där bör undervisningen inriktas på att ge kunskaper som är direkt, praktiskt tillämpbara i ett specifikt yrke. Där har artikelförfattarna alldeles rätt.

Men varför begränsa sig till matematikundervisningen? Problemet är inte matematikundervisningens dåliga anpassning till yrkesutbildningar på gymnasienivå. Problemet är idén om ett gymnasium där alla utbildningar ska syfta till att ge högskolebehörighet, till att alla ska läsa vidare på högskolenivå. Den reformen ledde till ett gymnasium är ”one sixe fits all” skulle gälla för alla ämnen, men det man istället fick var ”one size fits none”, där undervisningen blir för teoretisk och skild från yrkesverkligheten på yrkesutbildningarna, samtidigt som den inte heller är tillräckligt teoretisk och håller tillräcklig takt för de studieförberedande utbildningarna. Den som läser naturvetenskapligt program, med syfte att läsa vidare inom teknik och naturvetenskap behöver både en annan och mer matematik än den som ska lägga vattenledningsrör.

Det är hög tid att vi får en gymnasieskola som kan ge oss både matematiker och rörmokare.

Annonser

Kommentarer»

1. khadja fahmi - mars 6, 2007

jag är civilengenjör från Irak. När jag läste på universitet så läste jag mycket matematik, strength of material, concrete, lantmäteri, soil, struktur osv. när jag blev anställd på väg och bro kontoret senare så var lantmäteri det mesta som vi jobbade med själva, resten var alltid från manualer och böcker som vi alltid slog upp och hittade rätt lösning på vad vi sökte, nu är jag lärare på en grundskola i Spånga i Stockholm. jag undervisar matematik och no ämnen på åk 7-9. jag har skoleverkets planer som jag måste följa för min undervisning. jag känner samtidigt att redan från grundskolan behöver man börja med att anpassa matematik undervisningen mer efter arbetslivet, jag har många elever som är intresserade av att t.ex. jobba inom bygg eller metall, de skulle behöva mera tillämpningar till arbetslivet än en del av vad vi håller på med just nu.

2. Magnus - mars 7, 2007

Tack för din kommentar Khadja! Jag är också civilingenjör (teknisk fysik) i botten, men doktorerar nu i fysik. Mina upplevelser är inte riktigt lika dina, men ganska nära. Jag har upplevt att min teoretiska förståelse för matematik är helt nödvändig för att jag ska kunna tillgodogöra mig fysikaliska resonmang, men också för att jag ska veta vad jag ska slå upp i böcker och tabellverk.

Problemet med grundskolan är att den är enhetlig (vilket den till stor del bör vara), vilket innebär att man måste lära ut matematik både till dem som ska bli snickare och dem som ska bli matematiker, och ofta nog vet man kanske vem som blir vad. I grundskolan behöver man därför både ge den teoretiska grund som behövs för matematikstudier på naturvetenskapligt program på gymnasiet, och de praktiska färdigheter som alla behöver. jag inser att det blir en svår balansgång, och hur man ska hantera den är du garanterat mer skickad att bedöma än jag. När jag gick i grundskolan för drygt 15 år sedan hade vi två olika matematikgrupper, en lite snabbare och en lite långsammare. Kanske är det inte en så tokig idé.

Även om det finns mycket att diskutera även med grundskolan är i alla fall poängen med mitt resonemang i bloggposten att på gymnasiet måste man tillåta sig differentiering på riktigt. Kanske bör den börja ännu tidigare, men på gymnasiet är det direkt skadligt med det enhetsparadigm som gäller nu.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: