jump to navigation

Nu har jag tröttnat september 8, 2007

Posted by Friskytten in Dagspolitik, Ideologi och idédiskussion.
2 comments

Jag röstade borgerligt i 2006 års val. Jag inbillade mig inte att det skulle innebära någon liberal revolution, men jag såg med viss tillförsikt fram emot att den socialdemokratiska hegemonin och det socialdemokratiska problemformuleringsprivilegiet skulle brytas. Alliansen var en bra idé. Vi fick ett verkligt borgerligt regeringsalternativ. Fredrik Reinfeldt verkade vara en rätt bra statsministerkandidat, och han hade helt rätt i att styra moderaterna bort från det styva kamrerstänkande och begränsat trovärdiga politik som präglat partiet under Bo Lundgren. En viss ideologisk stringens kunde man väl vänta sig även från de nya moderaterna, tänkte jag. Det viktiga var ju en allmänborgerlig politik, för någon omedelbart liberal omdaning var knappast vare sig möjlig eller önskvärd, och avgjort mindre viktig än att låta andra tankar än de socialistiska styra Sverige. Jag har i mångt och mycket stött alliansregeringen, och framför allt försvarat den mot vad jag anser vara rätt osakliga angrepp både beträffande sammanhållningen och enskilda ministrar. Jag trodde att den här regeringen skulle ha förmågan att bygga ett förtroende som tidigare borgerliga regeringar saknat.

Men jag hade fel. Regeringen har inte infriat några förväntningar, och nu har det faktiskt gått ett år sedan valet. Den här borgerliga regeringens politik är nästan omöjlig att skilja från den socialdemokratiska. På område efter område har regeringen i allmänhet och moderaterna i synnerhet helt och hållet tagit över den socialistiska politik som vi väljare faktiskt röstade bort för ett år sedan. Först tog man över en gammal unken socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik, genom att inte våga ta debatt med (s) och LO. Man har konsekvent undvikit att förklara poängen med de hyggligt liberala åtgärder man trots allt vidtagit. Man har tagit över Bodströms gamla avlyssningsförslag utan att ägna en tanke åt liberala grundvärderingar kring personlig integritet. I EU-politiken lägger man sig platt för alla förslag som kommer från Bryssel, oavsett hur mycket de går emot liberala idéer. Man har inte klarat av att stå upp för elementära demokratiska värden såsom yttrandefrihet på en entydigt sätt. Droppen kom i och med Odenbergs avgång som försvarsminister. Det har därmed blivit tydligt att man även på detta område gått över på vänster planhalva. Ja, faktum är att de tongångar som hörts de senaste dagarna tyder på att man inte nöjt sig med att än en gång bli socialdemokrater, utan har antagit ett perspektiv som hittills mest företrätts av de i försvarssammanhang fullständigt verklighetsfrämmande partierna (v) och (mp). Landets försvar är statens främsta uppgift. Gör den inget annat ska den åtminstone göra detta. Effektivisera gärna i försvaret, vi ska inte slösa med skattemedel, men så länge vi har hundratals statliga myndigheter vars existensberättigande är minst sagt tvivelaktigt finns det inget försvar för den politik man nu för gentemot försvaret.

Nej, Alliansen, det här duger inte. Det var inte det här vi röstade för förra hösten. Den här regeringen duger inte. Den klarar inte av att styra landet. Den klarar inte av att stå upp för sina egna värden. Mitt tålamod är slut. Liksom uppenbarligen flera andras.

Annonser

Moderata folkpartiet socialisterna? april 21, 2007

Posted by Friskytten in Ideologi och idédiskussion, Partipolitik, Va' i ... !?.
6 comments

Bytte vi inte regering i höstas? Är Nya moderaterna ett täcknamn för smygsosse? Och Folkpartiet liberalerna, har de glömt andra delen av sitt namn igen?

Det är inte utan att man undrar vad som händer i svensk borgerlighet när moderater vill göra a-kassan obligatorisk, och förmenta liberaler vill kvotera ledighet för vård av sjukt barn.

Jag undrar vad det är i försäkringskonceptet som Littorin inte förstått. Problemet med a-kassan är inte att den inte är obligatorisk, utan att den kontrolleras av klåfingriga politiker, samtidigt som den ska vara en försäkring. Konceptet borde renodlas: Antingen ska alla alltid skyddas mot inkomstbortfall på grund av arbetslöshet. I så fall ska vi inte ha någon a-kasseavgift alls, och vi ska inte ha flera olika a-kassor, administrerade av fackföreningar. I så fall ska vi ha en inkomstskatt som täcker utgifter för att betala a-kassa till den som står utan arbete. Punkt. En socialiserad a-kassa, helt enkelt. Det är en socialistisk lösning som minskar människors frihet och som antagligen leder till en oflexibel och poltiskt kontrollerad arbetslöshetsersättning, men det är åtminstone hederligt.

Alternativt låter vi arbetslöshetsförsäkringen vara just en försäkring. I så fall måste man acceptera att vissa personer väljer att stå utanför den försäkringen. Det måste var upp till var och en. I så fall ska man naturligtvis också ha en marknad för arbetslöshetsförsäkringar. Littorin borde bekymra sig mindre över att de som har trygga anställningar inte anser sig behöva arbetslöshetsförsäkring, och mer över att se till att få en flexibel arbetsmarknad där det är lätt att få jobb och lätt att byta jobb. Det är en liberal politik. Nu försöker Littorin göra allt han kan för att det inte ska märkas att regeringen inte längre är (s)-märkt. Det var inte därför vi röstade fram en borgerlig regering, Sven-Otto.

I broderpartiet Folkpartiet liberalerna vill Karin Pilsäter socialisera vården av sjuka barn. Hon anser nämnligen att det är ett stort problem att det inte är exakt 50% av vårddagarna som tas ut av män. Och när folk som får välja fritt inte väljer som politikerna vill, då kastar man omedelbart alla principer överbord och tar fram tvångsmedel för social ingenjörskonst. Folkpartiets liberalism har ibland lite väl stora likheter med en T-ford: ”Du kan få den i vilken färg du vill, bara du väljer svart”, som herr Ford påstås ha sagt. Försvararna för politisk klåfingrighet i (fp) brukar hänvisa till att partiet minsann är socialliberalt. Och det stämmer väl. Problemet är att socialliberal hos vissa folkpartister alltför ofta omtolkas till ”socialistisk när vi tycker att vi vet bäst, och liberal när folk undrar vilken skillnaden är på oss och socialdemokraterna”. Även en socialliberal borde ha någon form av liberal ideologisk förankring, och om inte annat är det väl inte för mycket begärt att ett parti har någon form av ideologisk konsekvens, oavsett vilken ideologi man företräder?

Bortsett från det ideologiskt inkonsekventa i Pilsäters tankevurpa är det dessutom en genuint dålig idé på flera plan:

För det första är det en icke-fråga; det är jämförelsevis inte ett problem att 65% av vårddagarna tas ut av kvinnor. Visst kunde man önska en mer jämställd siffra, men faktum är att på just jämställdhetsområdet finns det betydligt viktigare problem att ta tag i. Gudrun Schymans initiativ att köpa aktier och begära ordet på bolagsstämmor för att bereda väg för fler kvinnor i bolagsstyrelserna framstår som ett under av liberal genialitet i jämförelse. Även socialdemokraten Karl-Petter Thorwaldsson har koll på läget:

–Det är klart att fördelningen gärna skulle vara 50-50. Men den verkliga utmaningen är den stora övergången i deltid som sker hos särskilt låginkomsttagare efter att man fått barn. Den gör att mammor blir otroligt oattraktiva att anställa, säger han.

För det andra är kvotering av vårddagar en praktisk omöjlighet. I många familjer har föräldrarna olika arbetssituationer, och det går inte att planera när ett barn blir sjukt. Hur gör man om mannens vårddagar är förbrukade, ungen blir sjuk och kvinnan inte kan lämna jobbet, medan mannen däremot kan ta med sig det nödvändigaste jobbet hem? För min egen del är ett av flera möjliga framtidsscenarier detta: Jag är akademisk forskare, min flickvän är högstadielärare. Låt oss anta att vi har ett barn som blir sjukt. I många fall innebär det antagligen att jag utan problem kan sitta hemma, medan min flickvän skulle bli tvungen att i hast ställa in lektioner och ordna med vikarie. Då är det kanske inte så konstigt vem som tar den vårddagen. I något annat fall kanske jag är på konferens på en annan kontinent (vilket för en akademiker händer åtminstone någon gång per år). Ska jag så sätta mig på flyget hem om min flickväns vårddagar är slut? Detta bara för att ta ett, låt vara hypotetiskt, exempel. Det kan finnas hur många anledningar som helst till att ett föräldrapar gör ett visst val. Att socialisera och kvotera är att underkänna dessa val, att omyndigförklara föräldrarna.

För det tredje är det politiskt självmord. Detaljregleringar av föräldraförsäkringar, vård av sjuk barn och så vidare är impopulära bland svenska väljare i allmähet och, kan man gissa, bland liberala väljare i synnerhet. Jag la i höstens val en utbildningspolitisk sakfrågeröst på folkpartiet. Den rösten kommer partiet att förlora om sådana här socialiseringsförslag åter blir en bärande del i partiets politik. Varför vill företrädare för ett förment liberalt parti genomföra anti-liberala förslag som dessutom riskerar att skrämma bort de väljare som borde vara lättast att attrahera? Det övergår mitt förstånd.

Andra bloggar om: , , , ,

Ibland bör en politiker göra det som är rätt april 5, 2007

Posted by Friskytten in Ideologi och idédiskussion, Media, Skatter.
2 comments

Sydsvenskan ägnar idag sin huvudledare, Den dyre Hägglund, åt att sabla ner kristdemokraterna. Varför? Av tonen i texten att döma handlar det mest om att jävlas med (kd) på ren princip (eller vad sägs om formuleringar som ”en av få [frågor] som fick väljare att överhuvudtaget överväga att lägga sin röst på kristdemokraterna”, som om Sydsvenskans ledarredaktion visste allt om varje väljares tankar, och som om (kd) drivit endast en fråga med potential att gå hem hos väljare).

I sak handlar det om slopandet av fastighetsskatten. Enligt Sydsvenskan är det ”dyrt, dumt och dåligt”. Anledningen till det påstås vara att slopandet av fastighetsskatten kan leda till minskad rörlighet på bostads- och arbetsmarknaderna, samt till högre huspriser. Per Nuder kallas in som stödtrupp: ”Ena veckan tar de bort förmögenhetsskatten, andra veckan fastighetsskatten.” Sydsvenskan fyller på med att Nuder förvisso har fel om förmögenhetsskattens värde, men anser att ”han har en poäng vad gäller den fördelningspolitiska profilen som följer på en avskaffad fastighetsskatt.” Ursäkta Sydsvenskan, men hur tänker ni nu? På vilket sätt skulle fastighetsskatten vara mer rättvis än förmögenhetsskatten ur fördelningspolitiskt perspektiv? Någon förklaring ges inte, för det är tydligen självklart. Och det är det ju, om man utgår från högskattesamhället som Utopia. Då motiveras förmögenhetsskattens avskaffande av att den tvingar kapital ur landet och därmed ”förstör med välfärd än den skapar”, för att tala med PO Edin.

Fast är mängden skattekronor till offentlig välfärd alltid ett rimligt mått på en skatts berättigande? Knappast. Fastighetsskattens avskaffande kan måhända inte motiveras med socialdemokratisk fördelningspolitik, men framför allt är det inte den måttstocken som ska användas.

Fastighetsskatten är en djupt orättfärdig och orättvis skatt. Orättfärdig därför att den beskattar ett bundet kapital för en imaginär inkomst (man har motiverat fastighetsskatten med det högre pris man skulle få vid en försäljning, men för det första är det inte en realiserad vinst förrän försäljningen görs — och då utgår reavinstskatt — för det andra händer det att fastigheter minskar i värde). Grundprincipen för beskattning måste vara att endast producerat mervärde kan beskattas. Fastighetsskatten är orättvis därför att den är okorrelerad till inkomster och kan i värsta fall tvinga människor från hus och hem för att huset de en gångköpte plötsligt hamnat i ett attraktivt läge.

Därför ska fastighetsskatten bort. Det leder sannolikt till en annan dynamik på bostadsmarknaden (även om jag tvivlar på att rörligheten minskar), men det behöver inte i längden vara av ondo. Ibland måste politiker göra det som är rätt, för att det är rätt, snarare än att sitta stilla i högskattebåten av rädsla för virvlar kring årorna i finanspolitikens sjö.

Vi är alla djur! februari 21, 2007

Posted by Friskytten in Ideologi och idédiskussion, Utbildning och forskning.
add a comment

Missa för övrigt inte diskussionen kring professor Annica Dahlströms kontroversiella bok ”Könet sitter i hjärnan”. Boken kritiseras av en nyutexaminerad läkare, en student och två forskare på DN debatt: Påhittade fakta om könsbiologi utgör missbruk av forskarroll. Annica Dahlström svarar: Långt färre kvinnliga än manliga genier. En intressant och talande diskussion förs på bloggen Blogge Bloggelito: Könsbiologin gäller alltjämt.

Det intressanta i den här debatten är inte på vilka punkter Dahlström har rätt och fel (mitt personliga intryck, efter att ha sett debatten, men inte läst boken, är att Dahlström i sin grundläggande redogörelse för vetenskapsläget väsentligen har rätt, men att det inte finns stöd för hennes långtgående utomvetenskapliga slutsatser), utan hur debatten förs. Den visar nämligen hur otroligt politiserat ett forskningsområde kan bli, och hur uppfattningar och slutsatser formas utifrån ideologi att en sansad debatt om vetenskapliga resultat nära nog blir omöjlig. Jag hörde en debatt mellan Dahlström och Chrapkowska i radion igår, och det var bland det mest erbarmerliga jag har hört, från båda deltagarna. Det var en dålig politisk diskussion, snarare än den goda vetenskapliga det borde ha varit. Det är inte svårt att finna politiska motiv på båda sidor.

Och den mest träffande observationen i sammanhanget står Nerikes Allehanda för (via Dick Erixon), Biologi och politik bör inte blandas ihop:

Det är trist att denna motsättning mellan det politiskt önskvärda – ett jämställt samhälle – och det vetenskaplig korrekta – att det trots allt finns biologiska skillnader mellan könen – ska behöva stå i motsatsförhållande till varandra. Om forskningen kan belägga aldrig så många skillnader mellan män och kvinnor är det egentligen oväsentligt ur ett politiskt perspektiv. Män och kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter och ska alltid bedömas efter personliga kvaliteter och inte efter kön.

Tyvärr finns det de som inte kan hålla isär begreppen. Det lägger ett löjets skimmer över den politiska kampen för bättre jämställdhet om kritiken mot den medicinska vetenskapen förs med ideologiska förtecken. Det är illa om forskningen politiserades ytterligare.

Just så! Det är ett problem i sig när forskningen fängslas av politiska krav. Och framför allt: Mäns och kvinnors lika värde och rätt till jämställdehet och individuell behandling med respekt för integriteten har inget med eventuella statistiska biologiska skillnader mellan gruppen män och gruppen kvinnor att göra. Jämställdhet handlar om respekt för den enskilda människan, att hon aldrig ska särbehandlas på grund av sitt kön.

Orwell hade fel januari 25, 2007

Posted by Friskytten in Demokrati, Ideologi och idédiskussion, Rättsväsende.
1 comment so far

Den första dystopiska roman jag läste var George Orwells ”1984”, om ett samhälle som övervakar varje människans minsta steg. Det är skrämmande bild som socialisten Orwell målade upp av det som han såg som riskerna med socialistiska samhällen, såsom de faktiskt såg ut i t.ex. Östtyskland. De dystopiska framtidsåret i Orwells skildring är 1984.

Men Orwell hade fel. Året då övervakningsstaten var ett faktum blev inte 1984, utan 2007. I allt annat hade han väsentligen rätt. Visserligen blev det inte i ett totalitärt samhälle, och det är utan Orwells litterära dramatik och pedagogiska övertydlighet, men det totala övervakningssamhället upprättas här och nu lika fullt. Nu har försvarsminister Mikael Odenberg presenterat ett förslag som ska ge Försvarets Radioanstalt — för övrigt är en militär enhet, och inte en del av rättsväsendet — rätt, i praktiken uppdrag, att till det som kallas avlyssning i kabel, d.v.s. att avlyssna all tele- och datatrafik som passerar in i och ut ur landet. Som modern kommunikation fungerar innebär det i praktiken att precis allting alla svenska gör på internet ska avlyssnas. Och detta utan att finns minsta misstanke om brott eller andra säkerhetshot. Och utan de domstolsbeslut som krävs för polisiär avlyssning idag. Och när detta steg väl är taget är det knappast särskilt långt till allmän avlyssning även av alla telefonsamtal inom landet.

Alla, inklusive du och jag, kommer att avlyssnas och övervakas. Det här är på riktigt nu.

Odenberg lämnar självklart vaga löften om att integriteten inte är hotad av detta. Det är antingen en ren och skär lögn, eller så har Odenberg ingenting lärt och ingenting förstått. Vet Odenberg vad integritet innebär? Jag tvivlar. Redan det faktum att avlyssningen sker är ett intrång i integriteten, alldeles oavsett vad det senare blir av informationen. Odenberg försäkrar oss att Försvarets underrättelsenämnd ska bestämma vad FRA får leta efter, och det ska finnas ett integritetsskyddsråd vid FRA. Men det innebär ju att integriteten utlämnas helt åt övervakarnas godtycke! Integriteten är skyddad bara så länge övervakarna inte anser att de behöver just den informationen. Det är inte ett skydd, det är en rökridå. Och all erfarenhet visar att alla system för övervakning och inhämtning av personlig information kan och kommer att missbrukas. Odenbergs avsikter är säkert helt ärliga, men tyvärr garanterar det ingenting när övervakningen väl är på plats (ett faktum som Anders R Olsson påminde om i sin exposé över dagens journalistik).

Det är hög tid för alla, i synnerhet för oss som röstade borgerligt, att tillskriva våra riksdagsledamöter och statsråd och kräva att Odenbergs lagförslag dras tillbaka eller fälls i kammaren.

Ett lästips till november 28, 2006

Posted by Friskytten in Ideologi och idédiskussion, Rättsväsende, Utrikes.
1 comment so far

För den som händelsevis undrar varför jag och flera andra bloggare, inte minst på den liberala kanten, är så angelägna om att diskutera och kritisera övervakningssamhällets framväxt vill jag varmt rekommendera läsning av följande text, där Wille på ”The Libertarian In Room 101” sammanfattar detta på ett förträffligt sätt:

”Storbritannien goes ‘Minority Report'”

Glöm inte att följa länkarna! Och ta dessutom gärna en till på två senare poster på samma blogg: ”Dokumentär: ‘Suspect Nation'” och ”Brittisk polis vill stoppa protester som ‘förolämpar'”.

Läsvärt! november 27, 2006

Posted by Friskytten in Demokrati, Ideologi och idédiskussion, Rättsväsende.
add a comment

Det har uppstått en liten, men mycket belysande, diskussion på Sydsvenskans debattsida ”Aktuella frågor”. Idag svarar Pär Ström statsvetaren Mikael Sundström, som här om dagen kritiserade Ströms rapport ”Med storebror i uppfinnarverkstan” (publicerad hos Stiftelsen Den nya välfärden), om nya tekniker på vägen mot övervakningssamhället. Mycket läsvärt!

Sundströms kritik: ”Principlös strategi”
Pär Ströms svar: ”Värna privatlivet”
Pär Ströms rapport: ”Med storebror i uppfinnarverkstan”

Världsfrihetsdagen november 9, 2006

Posted by Friskytten in Demokrati, Ideologi och idédiskussion.
add a comment

Idag firar jag min egeninstiftade helgdag världsfrihetsdagen till åminnelse av Kristallnatten 1938, och, i än högre grad, till minne av Berlinmurens fall den 9 november 1989. Mer om mina tankar världsfrihetsdagen finns att läsa i min huvudblogg My Cup of Tea.

I högtalarna klingar Beethovens tonsättning av Schillers ”An die Freude”.

Ut med politrukerna november 7, 2006

Posted by Friskytten in Ideologi och idédiskussion, Utbildning och forskning.
add a comment

Sydsvenskan rapporterar idag att utbildningsminister Lars Leijonborg påbörjat avpolitiseringen av de svenska universiteten. Visserligen gör man sig inte helt av med den fullständigt vansinniga idén att regeringen ska tillsätta en stor del av ledamöterna i universitetens styrelser, men man skär åtminstone kraftigt ned på det regeringsinflytande som socialdemokraterna byggde upp för att inrätta politisk styrning över universitetens verksamhet.

Lagförslaget minskar regeringens makt över den högre utbildningen. Men förslaget är likväl inte så långtgående som den borgerliga alliansen lovade i valrörelsen.

Då fick högskolorna ett löfte om att de själva skulle utse samtliga femton ledamöter som sitter i varje högskolestyrelse. I det lagförslag som regeringen lägger fram för riksdagen i december sägs i stället att regeringen ska utse minst åtta av ledamöterna ”på högskolestyrelsens förslag”.
– Andemeningen är densamma. Ingen ledamot ska sitta på ett politiskt mandat, säger Peter Honeth, som före valet var universitetsdirektör i Lund.

Bra! Det här är en av de viktiga anledningarna till att Folkpartiet fick min röst i årets riksdagsval. Jag förväntar mig att man fortsätter på den inslagna vägen och slår vakt om universitetens självständighet och integritet, i synnerhet gentemot regeringsmakten.

Naturligtvis är inte alla lika glada. En av de sossar som nu sägs upp från Lunds universitets styrelse, Bo Bernhardsson, surar:

– Det speglar en elitistisk syn på högskolevärlden. Universiteten kan aldrig avpolitiseras. De är en samhällsangelägenhet även om de bedriver fri forskning.

Bo Bernhardsson tycker att det är viktigt att föra en diskussion om universitetens oberoende. Han anser att den debatt som uppstod efter det att statsminister Göran Persson fick en doktorshatt vid Örebro universitet var nyttig.
– Det krävs en ständig strid om den högre utbildningen. Men jag är rädd för att den nya regeringen gör universiteten bara till en angelägenhet för professorer, lärare och några få utvalda direktörer, säger Bernhardsson.

Ett typiskt socialdemokratiskt dubbelfel, ett paradexempel på s-märkt självgodhet och martyrskap. För Bernhardsson och socialdemokraterna är det uppenbarligen otänkbart att något som är en samhällsangelägenhet kan lämnas utan politisk klåfingrighet, som om samhällsangelägenhet och politisering gick hand i hand. Men så är det ju inte. Massor av högst angelägna verksamheter, utan vilka samhället skulle fara betydligt sämre än utan universitet, styrs helt av privata intressen. Dagligvaruhandeln till exempel. Universiteten, ja de inte bara kan avpolitiseras, de måste avpolitiseras för att kunna bevara självständighet och integritet. Och, ja, det är en elitistisk syn på universiteten. Universiteten är till för att producera och lära ut kunskap av högsta möjliga kvalitet. Inget annat. Det betyder inte att universiteten är ”en angelägenhet för professorer, lärare och några få utvalda direktöre.” Tvärtom är det ju en angelägenhet direkt för alla oss tusentalsmänniskor som studerar eller är anstälda vid landets lärosäten, och indirekt en angelägenhet för alla andra. Fria och avpolitiserade universitet är en angelägenhet för oss alla.

Sedan kan man undra var skon egentligen klämmer, för det finns naturligtvis inget som hindrar att Bernhardsson, Allan Larsson och alla andra politiker i universitetsstyrelserna behåller sina uppdrag, men i så fall med universitetens förtroende, och med universiteten som uppdragsgivare. Och då sitter man ju inte längre ett politiskt mandat för att föra politik i universitetsstyrelsen, utan för att man är kompetent att leda ett universitet. Jag ser inget negativt i det.

Ska Saddam dö? november 5, 2006

Posted by Friskytten in Demokrati, Ideologi och idédiskussion, Utrikes.
add a comment

Den här bloggen är egentligen tänkt att i första hand behandla svensk politik, men redan i denna andra post finner jag anledning att ta upp en utrikespolitisk fråga, därför att den är principiellt viktig och intressant.

En av de intressantaste rösterna i den politiska blogosfären, Per Gudmundson (något så ovanligt som en journalist med tydlig liberal profil) ställer med anledning av den förmodade kommande dödsdomen mot Iraks före detta diktator Saddam Hussein följande allmänna fråga:

Kan vi klandra irakierna för att de tar livet av Saddam Hussein?

Det finns många omständigheter som gör att vi kan finna förståelse för att man vill straffa en person som Saddam Hussein till döden. Man ska vara bra hjärtlös för att inte förstå viljan att en gång för alla, på det mest slutgiltiga sätt man kan tänka sig, straffa och göra sig av med den man som förtryckt och mördat sitt eget folk under årtionden. Det är lätt att tycka att döden är det enda straff som motsvarar brottets magnitud.

Det är precis det resonemanget som anhängare av dödsstraff världen över anför som argument för varför dödsstraffet ska finnas. ”Om någon dödade din dotter, skulle du då inte vilja döda den människan?” Nu har jag förvisso inga barn, men jag kan ju ersätta dotter med bror, flickvän, eller någon annan av dem jag älskar. Och svaret är självklart att ja, det kan jag föreställa mig att jag i sorg och vrede skulle vilja. Men ett rättsväsende, och för den delen en rättegång mot en diktator (även i ett land som ännu har långt kvar till beteckningen rättsstat), ska inte uppföra sig som en förtvivlad far/bror/pojkvän.

Invändningarna mot dödsstraffet är två: För det första är dödsstraffet irreversibelt. Alla rättsprocesser kan slå fel. Inget rättsväsende är så säkert att en oskyldig aldrig döms. Det är allvarligt nog när en oskyldig sätts i fängelse. Att ens riskera att ta livet av en oskyldig kan aldrig accepteras. Den andra invändningen är mer principiell: Dödsstraffet är grymt och omänskligt. Ingen människa kan ta sig rätten att bestämma över en annan människas liv eller död. Det är en rätt en stat inte kan ta sig. Det är en viktig princip, och vi bör inte rucka på den bara för att brottslingen är en grym diktator. Kanske är det speciellt viktigt att markera att vi inte kan ta oss rätten att sättas oss över ens en psykopatisk despots liv. Om målet är att bygga ett demokratiskt Irak, då är det en markering att inte döma Saddam Hussein till döden, utan till fängsligt förvar för återstoden av hans liv.

Vi kan måhända förstå att irakierna vill döma Saddam Hussein till döden, med tanke på vad han gjort mot det irakiska folket. Men vi bör motsätta oss det. En dödsdom mot Saddam Hussein är inte etiskt försvarbar, hur förståelig den än må vara.

Sedan kan man dessutom resa vissa sekundära invändningar, som att med Saddam skulle en potentiell källa till kunskap om Mellanösterns diktaturer gå i graven. Dessutom skulle det omedelbart göra Saddam till martyr, vilket knappast gangnar några frihetliga ideal.