jump to navigation

Varför jag gillar Bildt april 21, 2007

Posted by Friskytten in Media.
add a comment

Jag medger gärna att jag var tveksam till valet av Bildt som utrikesminister. I vissa avseenden måste jag säga att mina tvivel kvarstår. Dock, det är inget annat än skönt att se honom i farten igen, av den enkla anledningen att vi äntligen har en borgerlig politiker som äter journalister till frukost.

Sent ska syndaren vakna april 12, 2007

Posted by Friskytten in Demokrati, Media, Partipolitik.
9 comments

Det verkar som om de etablerade partierna börjar upptäcka att sverigedemokraterna inte kommer att försvinna bara för att man ignorerar dem, eller säger att de är onda och avskyvärda. Nu verkar det som om flera partier håller på att omvärdera sin inställning till debatter med (sd). Det är bra. Hittills har man duckat debatten genom att hänvisa till att debatt med (sd) skulle ge partiet legitimitet, samtidigt som man vägrat diskutera just de frågor som (sd) vinner sitt stöd, och därmed sin legitimitet på, av rädsla för rasiststämpeln, vilket fått till följd att (sd) ostört kunna vinna legitimitet som ”sanningssägaren som etablisemanget vill stänga ute”. All mediabevakning av sverigedemokraterna har därmed hamnat på att de ignoreras av etablerade partier, att ligister på vänsterkanten saboterar deras möten (som de har demokratisk rätt att hålla), och på deras enda profilfråga. Även om media anstränger sig för att måla upp en negativ bild av (sd) förstärker de därmed bara den våg partiet rider på: Man bekräftar outsiderrollen och man låter partiet tala enbart i den fråga där man är starka.

En tillnyktring är välkommen. (sd) är här vare sig vi gillar det eller inte, och de måste bemötas. Förhoppningsvis kommer de etablerade partierna nu för det första att tvingas diskutera integrationspolitik för att inte förlora den frågan till (sd), såsom skedde i Landskrona i höstas. För det andra och viktigare är det nu dags för (sd) att sättas på riktigt prov. De etablerade partierna bör diskutera integration internt, mellan sig själva och med väljarna, men det bör inte vara huvudnumret i direkt debatt med (sd). Med (sd) bör man se till att diskutera alla andra frågor. Ansvarsfull rikspolitik kräver att man är insatt i och kan föra en konsekvent politik på alla politikområden. Sålunda: Tvinga (sd) att diskutera arbetsmarknadspolitik, energipolitik, skolpolitik, kulturpolitik, utrikespolitik etc. Då kommer de att avslöjas för den grumliga rasistsekt de trots allt fortfarande är. Om målet är att skrämma bort väljare från (sd), då måste taktiken vara att visa att (sd) är inkompetenta. Det gör man inte genom att låta dem enbart diskutera sin favoritfråga, där de kan ta enkla populistiska poänger.

Med lite tur leder dessutom debatterna till en något mindre enkelspårig medierapportering.

Ibland bör en politiker göra det som är rätt april 5, 2007

Posted by Friskytten in Ideologi och idédiskussion, Media, Skatter.
2 comments

Sydsvenskan ägnar idag sin huvudledare, Den dyre Hägglund, åt att sabla ner kristdemokraterna. Varför? Av tonen i texten att döma handlar det mest om att jävlas med (kd) på ren princip (eller vad sägs om formuleringar som ”en av få [frågor] som fick väljare att överhuvudtaget överväga att lägga sin röst på kristdemokraterna”, som om Sydsvenskans ledarredaktion visste allt om varje väljares tankar, och som om (kd) drivit endast en fråga med potential att gå hem hos väljare).

I sak handlar det om slopandet av fastighetsskatten. Enligt Sydsvenskan är det ”dyrt, dumt och dåligt”. Anledningen till det påstås vara att slopandet av fastighetsskatten kan leda till minskad rörlighet på bostads- och arbetsmarknaderna, samt till högre huspriser. Per Nuder kallas in som stödtrupp: ”Ena veckan tar de bort förmögenhetsskatten, andra veckan fastighetsskatten.” Sydsvenskan fyller på med att Nuder förvisso har fel om förmögenhetsskattens värde, men anser att ”han har en poäng vad gäller den fördelningspolitiska profilen som följer på en avskaffad fastighetsskatt.” Ursäkta Sydsvenskan, men hur tänker ni nu? På vilket sätt skulle fastighetsskatten vara mer rättvis än förmögenhetsskatten ur fördelningspolitiskt perspektiv? Någon förklaring ges inte, för det är tydligen självklart. Och det är det ju, om man utgår från högskattesamhället som Utopia. Då motiveras förmögenhetsskattens avskaffande av att den tvingar kapital ur landet och därmed ”förstör med välfärd än den skapar”, för att tala med PO Edin.

Fast är mängden skattekronor till offentlig välfärd alltid ett rimligt mått på en skatts berättigande? Knappast. Fastighetsskattens avskaffande kan måhända inte motiveras med socialdemokratisk fördelningspolitik, men framför allt är det inte den måttstocken som ska användas.

Fastighetsskatten är en djupt orättfärdig och orättvis skatt. Orättfärdig därför att den beskattar ett bundet kapital för en imaginär inkomst (man har motiverat fastighetsskatten med det högre pris man skulle få vid en försäljning, men för det första är det inte en realiserad vinst förrän försäljningen görs — och då utgår reavinstskatt — för det andra händer det att fastigheter minskar i värde). Grundprincipen för beskattning måste vara att endast producerat mervärde kan beskattas. Fastighetsskatten är orättvis därför att den är okorrelerad till inkomster och kan i värsta fall tvinga människor från hus och hem för att huset de en gångköpte plötsligt hamnat i ett attraktivt läge.

Därför ska fastighetsskatten bort. Det leder sannolikt till en annan dynamik på bostadsmarknaden (även om jag tvivlar på att rörligheten minskar), men det behöver inte i längden vara av ondo. Ibland måste politiker göra det som är rätt, för att det är rätt, snarare än att sitta stilla i högskattebåten av rädsla för virvlar kring årorna i finanspolitikens sjö.

Var det utbildningsministern, sa du? mars 3, 2007

Posted by Friskytten in Media, Utbildning och forskning.
add a comment

Jag har just slölyssnat, egentligen sysselsatt med annat, på Ekots lördagsintervju med utbildningsminister Lars Leijonborg. Man undrar om intervjuredaktionen egentligen var medveten om att det var utbildningsministern de intervjuade, för intervjun handlade till allra största delen om annat än utbildnings- och forskningspolitik. Synd, för det hade varit intressant att få höra utbildningsministern få lägga ut texten om vad regeringen egentligen vill på utbildnings- och forskningsområdet. Nu begränsades det istället till en rätt ytlig diskussion om förslag till förändringar i hur öppna universiteten ska tvingas vara om sina forskningsresultat, en enligt min mening avsevärt mindre intressant fråga än t.ex. systemet för forskningsfinansiering (som precis orsakat att en begåvad, senior forskare på min egen avdelning beslutat att ta ett erbjudande om en tjänst på ett utländskt universitet), eller för den delen utvecklingen i skolan. Eller varför inte den i dagarna aktuella satsningen på att få forskningsanläggningen ESS till Lund?

Istället intervjuades Leijonborg avsevärt mer ingående om det mediehaussade debaclet kring Carl Bildts aktier, kring konflikträtten på arbetsmarknaden, kring affären med de utvisade egyptierna o.s.v., o.s.v. Det är förvisso relevant att folkpartiledaren får svara för folkpartiets åsikter på flera politikområden, men det här blev mera en halvmesyr till ”sätta dit Leijonborg”-intervju, än en intervju om den politik han förväntas föra. Trots allt var utbildningspolitiken ett av de profilområden som (fp) gick till val på, och rimligen fick man därför också röster från personer med särskilt intresse för utbildning och forskning.

Men jag antar att sådant inte har samma mediala hippfaktor som attacker på Bildt och fackets rätt att driva konflikter mot tredje part.

Nu ska det splittras igen februari 21, 2007

Posted by Friskytten in Media.
add a comment

Dags för en ny splittringsrubrik i dagens SvD: Vårdgarantin splittrar alliansen. Vid närmare läsning av artikeln visar det sig handla om att folkpartiet och centern vill skärpa vårdgarantin så att väntetiden får vara max en månad, medan moderaterna och kristdemokraterna vill hålla kvar nuvarande tre månader ett tag till. Konstigare än så var det inte. Inga hot om att lämna regeringen, inga ultimativa krav, bara något olika åsikter i en sakfråga mellan koalitionsregeringens fyra partier. Och Svd talar om att regeringen splittras! Varför? Har Sveriges journalister fortfarande inte förstått att koalitionsregering innebär att olika partier, men något olika uppfattning om politikens detaljer samarbetar? Att man då och då har lite olika uppfattning och förhandlar om saker ligger liksom i sakens natur. Som vanligt silar media mygg och sväljer kameler när det gäller relativt små åsiktsskillnader mellan de borgerliga partierna respektive de avgrundslika klyftor som på vissa områden finns mellan vänsterpartierna. Man blir så trött.

Kampanjen fortsätter januari 24, 2007

Posted by Friskytten in Media, Partipolitik.
1 comment so far

Det verkar vara rena tivolit i den svenska pressen. Det går inte en dag utan att man väljer att tolka minsta utspel, minsta antydan till självständigt tänkande och diskussion mellan regeringspartierna som splittring i den borgerliga alliansen, förtroenderas för regeringen, eller på något annat sätt graverande för borgerlighetens sammanhållning. Och kan man inte hitta något sådant kan man alltid hävda att moderaterna dominerar regeringen och har underkuvat de andra partierna. De senaste dagarna har det varit folkpartiledarens utspel om media och presstödet som fått pennorna att glöda lika röda som redaktionerna ibland verkar vara. Idag är det Sydsvenskans Olle Lönnaeus som i sin politikkrönika tror sig förstå sig på läget:

Det är i det läget Lars Leijonborg gör sitt utspel om att helt skrota presstödet — ett renodlat partiförslag som har vet att alla de tre andra partierna i alliansen är emot.

Förklaringen är enkel: Folkpartiet är i desperat behov av uppmärksamhet.

Ja du Olle, det är väl klart att (fp) vill ha uppmärksamhet precis som andra partier, men den implicita jämförelsen med en bortglömd sexåring som hoppar och bankar en smula för att få föräldrarnas uppmärksamhet känns, om du ursäktar, mer än en smula billig. Det är visserligen en smula ovant efter regeringen Persson att ministrar uttalar egna åsikter utan att inhämta chefens godkännande först, men själv väljer jag att se det som ett sundhetstecken. Om inte annat torde det väl visa att tjatet om den moderata dominansen är journalistiskt trams? Alternativet till att diskussionerna inom regeringen — och med en fyrpartiregering är det väl ofrånkomligt att det finns saker att diskutera, och det behöver inte vara en nackdel — förs öppet och de ingående partierna kan föra fram egna förslag, det är ju att alla diskussioner förs bakom lyckta dörrar inom regeringens innersta krets. Då skulle det inte göras några ”splittrande” utspel. Då skulle de ingående partierna verkligen förlora sin identitet. Då skulle den diskussion som nu kan föras av debattörer och allmänhet på basis av de idéer som presenteras vara förbehållen partiledningarna. Då skulle varken journalister, vanliga partimedlemmar eller en intresserad allmänhet kunna följa, kommentera och delta i diskussionen av aktuella idéer, såsom det i viss mån var under Perssons ledning. Kanske är det den ordningen våra journalister skulle föredra? Eller är det bara så att man vill plocka några billiga poäng mot den borgerliga regeringen.

Opinionsbildande public service? januari 10, 2007

Posted by Friskytten in Media.
1 comment so far

DN listar de 20 mest inflytelserika opinionsbildarna i Sverige. På Kulturrevolution konstaterar Carl-Robert Lindgren den slående frånvaron av intellektuella, och överrepresentationen av politiker och proffstyckare. Själv fastnar jag för en annan observation: Journalisterna! Nej, inte ledarskribenterna, de är ju opinionsbildare till yrket. Jag tänker i första hand på 10:e platsen. Där finns ingen mindre än KG Bergström, politikreporter på SvTs Rapportredaktion, och därmed en av Sveriges mest betydande nyhetsjournalister på politikområdet, och dessutom i statlig public service-TV — denna bastion för oberoende, saklig och objektiv bevakning, om man ska tro dess proponenter.

KG Bergström är alltså inte vare sig politiker eller debattör, eller i något annat avseende en person vars uppgift det är att driva åsiktsbildning. Tvärtom är KG Bergström något i sammanhanget så känsligt som politisk nyhetsreporter, d.v.s. hans uppdrag är att objektivt, opartiskt och sakligt meddela och analysera politiska nyheter. Han, om någon, bör undvika att bilda opinion, d.v.s. att torgföra och argumentera för några utvalda åsikter. Detta alldeles särskilt som han genom sin anställning på SvT har att leva upp till public service-idealet. Hans höga placering på DN:s lista över opinionsbildare torde vara ett starkt tecken på att opartisk public service i statlig regi är och förblir ett ouppnåeligt ideal. Just KG Bergström råkar ju dessutom vara en av de mest uppenbart politiskt färgade reportrarna i svenska media överhuvudtaget. Jag minns t.ex. hur han i valrörelsen i höstas, efter en TV-debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Göran Persson, tog mindre än tjugo sekunder på sig att utropa den senare till segrare både sakligt och retoriskt, trots att nära nog alla andra bedömare (professionella såväl som lekmän) gjorde motsatt bedömning.

Public service är inte, och kommer aldrig att bli, en säker garant för opartiska, objektiva och fullständiga nyheter. Den enda garantin för det är pluralism på mediemarknaden, så att vi som mediekonsumenter kan ta emot information från flera olika förmedlare.

Nej, man måste inte stå ut med vad som helst november 25, 2006

Posted by Friskytten in Media, Rättsväsende.
add a comment

Tryckfrihetsjuryn vill fälla Expressens ansvarige utgivare för förtal av normalgraden för tidningens osanna påstående att skådespelaren Mikael Persbrandt tagits in på klinik för akut alkoholförgiftning (publicerat tillsammans med redogörelser för fylleskandaler). Men påståendena var osanna. Persbrandt har inte varit akut alkoholförgiftad, och inte tagits in på den angivna kliniken, och inte heller på någon annan klinik.

Juryns utslag är bra. Bra därför att man inte vill fälla för grovt förtal, som åklagarsidan yrkat; grovt förtal måste vara förbehållet osanna anklagelser av betydligt grövre art än alkoholproblem, som t.ex. brottsliga handlingar. Bra också därför att juryn vill fälla. Det är alldeles uppenbart att Expressen varit mer intresserad av att smutskasta Persbrandt än att publicera sanna och sakliga nyheter. Påståendet att Persbrandt tagits in på klinik hade inte varit svårt att kontrollera. Det måste vara tillåtet för tidningar att av misstag eller slarv publicera sådant som visar sig vara osant, men det tycks inte vara det det rört sig om i det här fallet (bland annat eftersom uppgifterna torde ha varit lätta att kontrollera). Man kan från Expressens sida inte heller ha varit omedveten om att uppgifterna är kränkande för Persbrandt. Juryns utslag visar att även kända skådespelare har rätt till ett privatliv, och, framför allt, har rätt att begära att det som media säger om dem ska vara sakligt och sant. Även skådespelare är människor, och ska behandlas med respekt för individen. Sensationspressen tycks inbilla sig att individers privatliv och personliga problem är tillgängliga för att exploateras utan hänsyn till konsekvenserna. Så är det inte.

Det finns gränser för hur man får behandla människor. Kanske är det särskilt viktigt att påpeka detta, när vi yttrandefrihetsfundamentalister ägnar oss åt att försvara rätten att publicera fåniga teckningar av profeter. Till skillnad från lagar som kringskär yttrandefriheten genom att skilja på folk och folk, åsikter och åsikter och livsåskådningar och livsåskådningar, är förtalslagen bra och viktig, då den värnar rätten till privatlivet och integriteten.

Journalistiken genom tiderna – från information till kampanj november 17, 2006

Posted by Friskytten in Media.
add a comment

(Korspostat från min blogg My Cup of Tea16 november)

Medan jag sysselsatte mig med tråkiga städuppgifter satte jag som så ofta igång radion, och fick av en ren slump höra vad som antagligen är höstens viktigaste radioinslag. I dagens Obs i P1 beskriver journalisten Anders R Olsson hur inriktningen på nyhetsjournalistiken under de senaste årtionde övergått från att vara informerande till att vara krävande — från att förmedla information, till att tala om vad vi som läsare, lyssnare och tittare ska tycka och begära. Ett belysande exempel är debaclet som var kring förra kulturministern Cecilia Stegö-Chilòs obetalda TV-avgifter. Det räckte inte för nyhetsmedia att rapportera och analysera, och därefter lämna det upp till politiker, andra opinionsbildare och svenska folket att avgöra vilka slutsatser som borde dras av detta, utan drevet gick, med underförstådda krav på ministerns avgång, ända tills detta drivits igenom. Som mediekonsumenter skulle vi inte bara informeras om vad som skett, utan även om att vi skulle tycka att Stegö-Chilò var olämplig som kulturminister (något media för övrigt redan bestämt sig för redan innan TV-avgiftsskolket avslöjades). Olsson tar upp just detta exempel, för att visa hur nyhetsmedia har blivit åsiktsmedia. Med hans egna ord:

 

Vår tids journalistik ställer krav, uttalade eller underförstådda. Krav på att lagar ändras, eller att domstolars domar ska upphävas, på att ministrar ska avgå, eller på att generaldirektörer eller förbundskaptener i fotboll ska avgå, eller på att myndigheterna ska ingripa i det ena eller andra outhärdliga tillståndet.

Olsson menar att kravjournalistiken börjat i kvällpressen, vilka uttalat ger sig på det som för tillfället upprör människors känslor mest. Vi kan se detta alldeles upperligt i dagarna, när kvällspressen övergivit alla ambitioner på saklig granskning, för att istället driva alarmistisk kampanj (ja, kampanj, det är det ord man själv anväder) om klimatförändringarna utgående från domedagsprofeternas predikningar. Att inte minst denna fråga borde vara på tok för viktig för att inte ges en seriös behandling spelar ingen roll när huvudmålet inte längre är informationsförmedling, utan att få läsarna med på en åsikt genom att appellera till deras känslor. Inte heller tycks man fästa någon särskild vikt vid att man på detta sätt per definition avsäger sig rollen som granskande och analyserande nyhetsförmedlare. Men detta stannar inte vid sensationspressen, utan morgonpressen har följt med trenden. Man undrar om folket på DN visste vad man gjorde när man i helsidesannonser med bilder på sina journalister kallade sig ”Sveriges största tyckeri”.

Exemplen är flera, och det är nu det blir riktigt skrämmande. Olsson visar hur kravjournalistiken leder till ett samhälle där staten tar sig större och större befogenheter, och där medborgarnas personliga integritet långsamt undermineras. Kravjournalistiken driver fram storebrorssamhället – en utveckling som för övrigt inte behöver någon hjälp på traven. Olsson exemplifierar med två uppmärksammade kriminalfall: Arbogapyromanen i slutet på 1960-talet, och mordet på Anna Lindh 2003. I båda dessa fall följdes utredningen noggrant av media. I fallet med Arbogapyromanen var ett viktigt spår de handskrivna lappar han lämnat efter sig. Efter ett antal turer kom uppslaget att jämföra pyromanens handstil med handstilen på blanketter som alla vuxna skulle lämna in till Statistiska centralbyrån. Polisen fick nej av SCB, med hänvisning till att dessa uppgifter samlats in under förutsättningen att det skulle användas till statistik enbart, och detta långsiktiga förtroende är viktigare än en enstaka brottsling, låt vara med allvarliga brott på sitt samvete. Domstolarna höll med. När Anna Lindhs mördare skull identifieras vände sig polisen också till forskningsuppgifter hämtade från allmänheten, i detta fall det s.k. PKU-registret, där blodprov finns från alla svenskar födda 1975 eller senare. Dessa prov samlades in för specifika medicinska ändamål, under löfte att proven inte skulle användas till något annat. Men detta löfte var ingenting värt när kravmaskinen satte igång. Integriteten stod ivägen för polisutredningen, och då blev den avskaffad. Lagen är ändrad, PKU-registret, där jag och alla andra som är yngre än 31 år, finns med, är numera polisiärt material, icke det forskningsunderlag det utgavs för att vara när våra föräldrar gav sitt tillstånd till att proven togs.

Vilka konsekvenser får detta i ett mer långsiktigt perspektiv? Denna fråga har i princip inte diskuterats alls, i synnerhet inte i de media som driver kravjournalistik, och det trots att den är mer angelägen än någonsin. En uppenbar konsekvens är att vårt förtroende för registren försvinner, och det blir svårare att samla in nödvändig kunskap. Men en annan konsekvens av kampanjjournalistiken är att den är de små stegens tyranni på väg mot övervakningssamhället. Vi ser det redan, i den utveckling mot utökade befogenheter för polisen och andra myndigheter att med tvång eller försåt tillskansa sig allt mer information om oss som pågår just nu. Nu vill man att polisen ska få möjlighet att avlyssna redan innan det finns misstanke om brott. Vi blir lovade att dessa möjligheter till tvångsmedel inte ska brukas annat än när det är mycket välmotiverat, enligt någon lämplig definition. Men vi lär oss av historien att sådana möjligheter, liksom register, förr eller senare alltid missbrukas, och, vad mer är, dessa dyra löften riskerar att inte vara vatten värda den dag nyhetsjournalisterna än en gång finner myndigheternas agerande i någon brännande utredning outhärdligt långsamt.

I dagens samhälle är den personliga integriteten redan ett värde som tycks försvaras av en minoritet. ”Den som har rent mjöl i påsen har ingenting att frukta”, brukar det heta. Men det är ju inte det som är poängen. Poängen är att de allra flesta, statsmakterna i synnerhet, ska ge fullständigt tusan i vilken sorts mjöl jag har i min påse, intill dess att det finns misstankar som gör en utredning befogad. Detta gör det extra viktigt att nyhetsmedia behåller sin integritet, och håller en så neutral nyhetsförmedling som alls är möjligt, och i synnerhet inte driver kampanj, må det sedan gälla krav på inskränkt personlig integritet, misshagliga kulturministrars avgång, eller global uppvärmning.

Anders R Olssons avslutningsord är tänkvärda:

 

Journalistiken driver oss mot den sista frågan: Hur mycket av det outhärdliga — misshandel, våldtäkter, pedofila övergrepp, könsstympning, rattfylleri — skulle inte förhindras om staten effektivt kontrollerade alla människors beteende hela tiden?

Hör själv Anders R Olsson i Obs i P1:s 30-dagarsarkiv (torsdag 16 nov 2006), medan möjligheten finns. Det är väl investerade åtta minuter!

Media Culpa, del II november 12, 2006

Posted by Friskytten in Media, Utrikes.
add a comment

Och apropå medias taffliga bevakning av kongressvalet i USA: Bloggen TT-kritik har så smått vaknat till liv igen och berättar om en annan bevakning som systematiskt snedvrids: ”Tragedin i norra Gaza ryckt ut ur sammanhanget” är den senaste i en liten serie poster om hur bevakningen av konflikten mellan Israel och palestinska grupper lämnar en hel del i övrigt att önska.