jump to navigation

Moderata folkpartiet socialisterna? april 21, 2007

Posted by Friskytten in Ideologi och idédiskussion, Partipolitik, Va' i ... !?.
6 comments

Bytte vi inte regering i höstas? Är Nya moderaterna ett täcknamn för smygsosse? Och Folkpartiet liberalerna, har de glömt andra delen av sitt namn igen?

Det är inte utan att man undrar vad som händer i svensk borgerlighet när moderater vill göra a-kassan obligatorisk, och förmenta liberaler vill kvotera ledighet för vård av sjukt barn.

Jag undrar vad det är i försäkringskonceptet som Littorin inte förstått. Problemet med a-kassan är inte att den inte är obligatorisk, utan att den kontrolleras av klåfingriga politiker, samtidigt som den ska vara en försäkring. Konceptet borde renodlas: Antingen ska alla alltid skyddas mot inkomstbortfall på grund av arbetslöshet. I så fall ska vi inte ha någon a-kasseavgift alls, och vi ska inte ha flera olika a-kassor, administrerade av fackföreningar. I så fall ska vi ha en inkomstskatt som täcker utgifter för att betala a-kassa till den som står utan arbete. Punkt. En socialiserad a-kassa, helt enkelt. Det är en socialistisk lösning som minskar människors frihet och som antagligen leder till en oflexibel och poltiskt kontrollerad arbetslöshetsersättning, men det är åtminstone hederligt.

Alternativt låter vi arbetslöshetsförsäkringen vara just en försäkring. I så fall måste man acceptera att vissa personer väljer att stå utanför den försäkringen. Det måste var upp till var och en. I så fall ska man naturligtvis också ha en marknad för arbetslöshetsförsäkringar. Littorin borde bekymra sig mindre över att de som har trygga anställningar inte anser sig behöva arbetslöshetsförsäkring, och mer över att se till att få en flexibel arbetsmarknad där det är lätt att få jobb och lätt att byta jobb. Det är en liberal politik. Nu försöker Littorin göra allt han kan för att det inte ska märkas att regeringen inte längre är (s)-märkt. Det var inte därför vi röstade fram en borgerlig regering, Sven-Otto.

I broderpartiet Folkpartiet liberalerna vill Karin Pilsäter socialisera vården av sjuka barn. Hon anser nämnligen att det är ett stort problem att det inte är exakt 50% av vårddagarna som tas ut av män. Och när folk som får välja fritt inte väljer som politikerna vill, då kastar man omedelbart alla principer överbord och tar fram tvångsmedel för social ingenjörskonst. Folkpartiets liberalism har ibland lite väl stora likheter med en T-ford: ”Du kan få den i vilken färg du vill, bara du väljer svart”, som herr Ford påstås ha sagt. Försvararna för politisk klåfingrighet i (fp) brukar hänvisa till att partiet minsann är socialliberalt. Och det stämmer väl. Problemet är att socialliberal hos vissa folkpartister alltför ofta omtolkas till ”socialistisk när vi tycker att vi vet bäst, och liberal när folk undrar vilken skillnaden är på oss och socialdemokraterna”. Även en socialliberal borde ha någon form av liberal ideologisk förankring, och om inte annat är det väl inte för mycket begärt att ett parti har någon form av ideologisk konsekvens, oavsett vilken ideologi man företräder?

Bortsett från det ideologiskt inkonsekventa i Pilsäters tankevurpa är det dessutom en genuint dålig idé på flera plan:

För det första är det en icke-fråga; det är jämförelsevis inte ett problem att 65% av vårddagarna tas ut av kvinnor. Visst kunde man önska en mer jämställd siffra, men faktum är att på just jämställdhetsområdet finns det betydligt viktigare problem att ta tag i. Gudrun Schymans initiativ att köpa aktier och begära ordet på bolagsstämmor för att bereda väg för fler kvinnor i bolagsstyrelserna framstår som ett under av liberal genialitet i jämförelse. Även socialdemokraten Karl-Petter Thorwaldsson har koll på läget:

–Det är klart att fördelningen gärna skulle vara 50-50. Men den verkliga utmaningen är den stora övergången i deltid som sker hos särskilt låginkomsttagare efter att man fått barn. Den gör att mammor blir otroligt oattraktiva att anställa, säger han.

För det andra är kvotering av vårddagar en praktisk omöjlighet. I många familjer har föräldrarna olika arbetssituationer, och det går inte att planera när ett barn blir sjukt. Hur gör man om mannens vårddagar är förbrukade, ungen blir sjuk och kvinnan inte kan lämna jobbet, medan mannen däremot kan ta med sig det nödvändigaste jobbet hem? För min egen del är ett av flera möjliga framtidsscenarier detta: Jag är akademisk forskare, min flickvän är högstadielärare. Låt oss anta att vi har ett barn som blir sjukt. I många fall innebär det antagligen att jag utan problem kan sitta hemma, medan min flickvän skulle bli tvungen att i hast ställa in lektioner och ordna med vikarie. Då är det kanske inte så konstigt vem som tar den vårddagen. I något annat fall kanske jag är på konferens på en annan kontinent (vilket för en akademiker händer åtminstone någon gång per år). Ska jag så sätta mig på flyget hem om min flickväns vårddagar är slut? Detta bara för att ta ett, låt vara hypotetiskt, exempel. Det kan finnas hur många anledningar som helst till att ett föräldrapar gör ett visst val. Att socialisera och kvotera är att underkänna dessa val, att omyndigförklara föräldrarna.

För det tredje är det politiskt självmord. Detaljregleringar av föräldraförsäkringar, vård av sjuk barn och så vidare är impopulära bland svenska väljare i allmähet och, kan man gissa, bland liberala väljare i synnerhet. Jag la i höstens val en utbildningspolitisk sakfrågeröst på folkpartiet. Den rösten kommer partiet att förlora om sådana här socialiseringsförslag åter blir en bärande del i partiets politik. Varför vill företrädare för ett förment liberalt parti genomföra anti-liberala förslag som dessutom riskerar att skrämma bort de väljare som borde vara lättast att attrahera? Det övergår mitt förstånd.

Andra bloggar om: , , , ,

Vissa saker är sig tydligen alltid lika april 19, 2007

Posted by Friskytten in Demokrati, Partipolitik, Va' i ... !?.
1 comment so far

Hos (s)-bloggaren Joel Malmqvist läser jag en alldeles utmärkt bloggpost angående den borgerliga regeringens utnyttjande av utnämningsmakten. Malmqvist påpekar att den borgerliga regeringen inte är ett dugg bättre än den gamla, utan att partitillhörighet och kontakter i regeringen är det avgörande om man vill ha toppjobb i den statliga förvaltningen, med den skillnaden att partiboken i år ska vara blå istället för röd. Det tidigare socialdemokratiska missbruket av utnämningsmakten var förvisso värre, i det avseendet att partiets särställning i kraft av långt och oavbrutet regeringsinnehav givit det möjlighet att sätta djupa spår. Att den borgerliga regeringen följer i de socialdemokratiska fotspåren är ännu värre, ty det är, som Malmqvist säger, hyckleri:

Värst av allt är alliansens hyckleri, att man säger en sak innan valet och sedan gör något helt annat när man själva sitter vid grytorna.

Precis. De borgerliga partierna kritiserade socialdemokraterna hårt på precis den här punkten, men man gör omedelbart likadant själv. Man lovade att införa ett strikt rekryteringsförfarande, men man använder det inte. Det är inget annat än hyckleri. Och då hjälper det inte att försöka slingra sig.

Bättring, kära alliansregering, bättring! Och det snarast! Maktmissbruk är lika fult i borgerliga som socialdemokratiska regeringar.

Sent ska syndaren vakna april 12, 2007

Posted by Friskytten in Demokrati, Media, Partipolitik.
9 comments

Det verkar som om de etablerade partierna börjar upptäcka att sverigedemokraterna inte kommer att försvinna bara för att man ignorerar dem, eller säger att de är onda och avskyvärda. Nu verkar det som om flera partier håller på att omvärdera sin inställning till debatter med (sd). Det är bra. Hittills har man duckat debatten genom att hänvisa till att debatt med (sd) skulle ge partiet legitimitet, samtidigt som man vägrat diskutera just de frågor som (sd) vinner sitt stöd, och därmed sin legitimitet på, av rädsla för rasiststämpeln, vilket fått till följd att (sd) ostört kunna vinna legitimitet som ”sanningssägaren som etablisemanget vill stänga ute”. All mediabevakning av sverigedemokraterna har därmed hamnat på att de ignoreras av etablerade partier, att ligister på vänsterkanten saboterar deras möten (som de har demokratisk rätt att hålla), och på deras enda profilfråga. Även om media anstränger sig för att måla upp en negativ bild av (sd) förstärker de därmed bara den våg partiet rider på: Man bekräftar outsiderrollen och man låter partiet tala enbart i den fråga där man är starka.

En tillnyktring är välkommen. (sd) är här vare sig vi gillar det eller inte, och de måste bemötas. Förhoppningsvis kommer de etablerade partierna nu för det första att tvingas diskutera integrationspolitik för att inte förlora den frågan till (sd), såsom skedde i Landskrona i höstas. För det andra och viktigare är det nu dags för (sd) att sättas på riktigt prov. De etablerade partierna bör diskutera integration internt, mellan sig själva och med väljarna, men det bör inte vara huvudnumret i direkt debatt med (sd). Med (sd) bör man se till att diskutera alla andra frågor. Ansvarsfull rikspolitik kräver att man är insatt i och kan föra en konsekvent politik på alla politikområden. Sålunda: Tvinga (sd) att diskutera arbetsmarknadspolitik, energipolitik, skolpolitik, kulturpolitik, utrikespolitik etc. Då kommer de att avslöjas för den grumliga rasistsekt de trots allt fortfarande är. Om målet är att skrämma bort väljare från (sd), då måste taktiken vara att visa att (sd) är inkompetenta. Det gör man inte genom att låta dem enbart diskutera sin favoritfråga, där de kan ta enkla populistiska poänger.

Med lite tur leder dessutom debatterna till en något mindre enkelspårig medierapportering.

Vad händer förresten … februari 14, 2007

Posted by Friskytten in Partipolitik.
add a comment

… i folkpartiledningen? Jag har haft en känsla ett tag av att nästa mål för medias krypskytte är Lars Leijonborg. Senast idag skriver Sydvenskan i en notis på ledarsidan att Metro hävdat att det finns planer på att tvinga bort Leijonborg redan vid nästa landsmöte i september. Det är väl utan tvekan så att det finns intern kritik mot Leijonborg, dels för dataintrångsdebaclet (befogat, men knappast tillräckligt för att fälla honom), dels för valresultatet (delvis obefogat, eftersom en stor del av folkpartiets tapp torde bestå av moderater som inte trodde på Bo Lundgren, men nu har återvänt till moderpartiet). En annan, lite mer obehaglig, tanke är att de vänstersocialliberala i partiet som fått stå tillbaka under Leijonborgs något mer konsekvent liberala politik, drömmer sig tillbaka till den tid då partiet vurmade för regeringssamarbete med socialdemokraterna. Det var under den tiden som vi fick en hel uppvisning i social ingenjörskonst från folkpartiet. Det var också på den tiden som väljarsympatierna svek som mest.

Men det är inte utan att jag får en känsla av att en vänstersväng i folkpartiets politik skulle applåderas på vissa håll i media. Det är inte så länge sedan t.ex. Sydsvenskans ledarsida mycket starkt tog ställning för liberal socialism i form av socialdemokratisk-folkpartistiskt samarbete. Kan den nyvunna liberalismen överleva och stärkas i folkpartiet? Och vem driver egentligen utvecklingen?

Kampanjen fortsätter januari 24, 2007

Posted by Friskytten in Media, Partipolitik.
1 comment so far

Det verkar vara rena tivolit i den svenska pressen. Det går inte en dag utan att man väljer att tolka minsta utspel, minsta antydan till självständigt tänkande och diskussion mellan regeringspartierna som splittring i den borgerliga alliansen, förtroenderas för regeringen, eller på något annat sätt graverande för borgerlighetens sammanhållning. Och kan man inte hitta något sådant kan man alltid hävda att moderaterna dominerar regeringen och har underkuvat de andra partierna. De senaste dagarna har det varit folkpartiledarens utspel om media och presstödet som fått pennorna att glöda lika röda som redaktionerna ibland verkar vara. Idag är det Sydsvenskans Olle Lönnaeus som i sin politikkrönika tror sig förstå sig på läget:

Det är i det läget Lars Leijonborg gör sitt utspel om att helt skrota presstödet — ett renodlat partiförslag som har vet att alla de tre andra partierna i alliansen är emot.

Förklaringen är enkel: Folkpartiet är i desperat behov av uppmärksamhet.

Ja du Olle, det är väl klart att (fp) vill ha uppmärksamhet precis som andra partier, men den implicita jämförelsen med en bortglömd sexåring som hoppar och bankar en smula för att få föräldrarnas uppmärksamhet känns, om du ursäktar, mer än en smula billig. Det är visserligen en smula ovant efter regeringen Persson att ministrar uttalar egna åsikter utan att inhämta chefens godkännande först, men själv väljer jag att se det som ett sundhetstecken. Om inte annat torde det väl visa att tjatet om den moderata dominansen är journalistiskt trams? Alternativet till att diskussionerna inom regeringen — och med en fyrpartiregering är det väl ofrånkomligt att det finns saker att diskutera, och det behöver inte vara en nackdel — förs öppet och de ingående partierna kan föra fram egna förslag, det är ju att alla diskussioner förs bakom lyckta dörrar inom regeringens innersta krets. Då skulle det inte göras några ”splittrande” utspel. Då skulle de ingående partierna verkligen förlora sin identitet. Då skulle den diskussion som nu kan föras av debattörer och allmänhet på basis av de idéer som presenteras vara förbehållen partiledningarna. Då skulle varken journalister, vanliga partimedlemmar eller en intresserad allmänhet kunna följa, kommentera och delta i diskussionen av aktuella idéer, såsom det i viss mån var under Perssons ledning. Kanske är det den ordningen våra journalister skulle föredra? Eller är det bara så att man vill plocka några billiga poäng mot den borgerliga regeringen.

Det är vad du är, inte vad du tycker november 4, 2006

Posted by Friskytten in Demokrati, Partipolitik.
add a comment

Jag lyssnade idag på P1:s lördagsintervju med Nalin Pekgul, ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet. Pekgul vägrade svara på nästan samtliga frågor, och avslöjade därmed mycket om socialdemokraternas syn på sin interndemokrati. Pekgul lät förstå att den enskilt viktigaste egenskapen hos Göran Perssons efterträdare är att hon är kvinna. I övrigt var det inte så viktigt. Socialdemokratin har inte haft någon kvinnlig ledare någonsin, men en majoritet av s-väljarna (enligt Pekgul) är kvinnor. Det finns massor av kompetenta kvinnor att välja mellan, säger Pekgul. Jodå, det tvivlar jag inte på, men varför då kön och inte kompetens i första hand ska avgöra fick vi inte veta. Inte heller vilka de ”sju, åtta kandidater” som ”alla vet vilka de är” är ville Pekgul tala om. Nej, det viktiga är att ledaren är av kvinnligt kön, inte vem hon är, vad hon står för, eller har för egenskaper i övrigt. All diskussion kring nästa socialdemokratiska partiledares politiska idéer och kompetens definierade hon bort som försök att göra sig av med kvinnorna.

Vidare fick vi också veta varför alla rättrogna socialdemokrater måste säga, nej, nej och nej om det tillfrågas om sin vilja att leda rörelsen. Det är nämligen en intern fråga för en innersta partikretsen, och ingen får uttala intresse för uppdraget förrän valberedningen ringer upp. På frågan om hur socialdemokratiska gräsrötter då ska kunna veta något om hur valet går fick vi inget svar annat än att ”de vet” — därför att det är så, för det har Pekgul sagt. Man ifrågasätter inte ledaren. Ledaren har alltid rätt.

Varför jag, som inte är socialdemokrat, inte vid valurnan och än mindre medlem i partiet intresserar mig för socialdemokraternas interndemokrati? Därför att den är så avslöjande för socialdemokraternas demokratisyn: folket är till för partiet, inte tvärtom.

Lyssna själv: Ekots lördagsintervju