jump to navigation

Om ryssländska byggen av järnvägar, gasledningar och järnridåer februari 25, 2007

Posted by Friskytten in Demokrati, Utrikes.
add a comment

Jag vill starkt rekommendera Per T. Ohlssons utmärkta krönika i dagens Sydsvenskan: En man steg på tåget. Ohlsson skriver mycket träffsäkert och förtjänstfullt om den oroande utvecklingen i Ryssland. Följande stycke säger egentligen allt:

Nästa års presidentval är dock en ren formalitet. Det ryska demokratiexperimentet är avslutat. Parlamentet har kuvats. Det finns inget oberoende rättsväsende och inga oberoende nationella TV-kanaler. Regionala överhuvuden utses inte längre i val utan av presidenten. Putin har gjort Ramzan Kadyrov till ledare i Tjetjenien. Kadyrovs milis anklagas för grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Det var hans verksamhet som journalisten Anna Politkovskaja höll på att granska när hon mördades.

Våld och trakasserier med rasistiska förtecken hör till vardagen. I höstas, när en spionaffär lett till starka spänningar mellan Moskva och den västvänliga regeringen i Georgien, svarade Ryssland med att deportera hundratals georgier och tvinga georgiskägda företag att slå igen. Skolpersonal beordrades lämna in listor på elever med georgiska namn. Det civila samhället bryts sönder.

I München varnade Putin för ”en värld där det bara finns en herre, en härskare”. Den världen finns redan. I Ryssland.

Ohlsson tar bladet från munnen och säger som det är: Ryssland är de facto inte en demokrati. Landet bör behandlas därefter. Det är mot bakgrund av detta som det planerade bygget av en rysk gasledning genom Östersjön ska ses, men trots att utrikesdeklarationen uppmärksammade den oroande utvecklingen i Ryssland var utrikesminister Bildt tyst i fråga om gasledningen. Herr utrikesministern borde särskilt läsa och begrunda Ohlssons krönika. Vilka förtjänster en rysk gasledning än må ha väger argumenten mot att låta den byggas en demokratiskt tvivelaktig och makthungrig f.d. supermakt. Ohlsson har förstått detta:

Gasledningen är helt enkelt ett led i Rysslands strävan att återta gamla sovjetiska positioner i Östersjöområdet. Det ligger inte i Sveriges intresse: Rysslands förlust var ju Sveriges största säkerhetspolitiska vinst i modern tid.

Annonser

Rysk idioti februari 14, 2007

Posted by Friskytten in Utrikes.
add a comment

Radion meddelar att Carl Bildt ställer sig helt okritiskt ställer sig odelat positiv till den planerade ryska gasledningen genom Östersjön, genom den svenska ekonomiska zonen, och menar att Sverige på alla sätt bör underlätta för denna ledning. Rysslands ambassadör fick häromdagen spel i Ekot kallade dem som hyser tvivel beträffande det välbetänkta att släppa in en rysk gasledning, med vidhängande underhållsstrukturer och militär på svenskt territorium för idioter. Herr ambassadören må ursäkta, men Ryssland har på senare tid inte precis gjort sig känt för demokratisk och säkerhetspolitisk pålitlighet. Snarare framstår det som att det är utrikesminister Bildt som blivit en rysk idiot, närmare bestämt en sådan som Lenin på sin tid kallade ”nyttiga idioter”, och därmed besannar en del av de farhågor somliga av oss gav uttryck för när han i höstas utsågs till utrikesminister. Bildts sakkompetens är det naturligtvis inget fel på, men det finns ibland anledning att undra om han verkligen har perspektiv på sitt uppdrag som utrikesminister för konungariket Sverige.

Samtidigt skriver Sydsvenskan en av sina mest träffsäkra ledare på länge: Idioti på ryska. Läs och begrunda, herr utrikesministern!

Ett lästips till november 28, 2006

Posted by Friskytten in Ideologi och idédiskussion, Rättsväsende, Utrikes.
1 comment so far

För den som händelsevis undrar varför jag och flera andra bloggare, inte minst på den liberala kanten, är så angelägna om att diskutera och kritisera övervakningssamhällets framväxt vill jag varmt rekommendera läsning av följande text, där Wille på ”The Libertarian In Room 101” sammanfattar detta på ett förträffligt sätt:

”Storbritannien goes ‘Minority Report'”

Glöm inte att följa länkarna! Och ta dessutom gärna en till på två senare poster på samma blogg: ”Dokumentär: ‘Suspect Nation'” och ”Brittisk polis vill stoppa protester som ‘förolämpar'”.

Ryska sagor november 25, 2006

Posted by Friskytten in Demokrati, Utrikes.
add a comment

Den före detta KGB-mannen och numera Putin-kritikern Alexandr Litvinenko dog av den förgiftning han drabbades av efter att ha ätit sushi tillsammans med en rysk kontakt. I dag meddelade Sveriges radio att man hittat polonium 210, som dödade Litvinenko, i Litvinenkos på ställen han besökt strax innan insjuknandet. De officiella ryska kommentarerna förnekar naturligtvis all inblandning:

– Ett sådan specifikt fall som gäller Litvenenkos hälsa skulle ingen av våra politiker kunna vara inblandade i, säger Sergej Ivanov, chef för ryska underrättelsetjänsten och den ende som offentligt i tv kommenterat förgiftningen av den förre agenten inom KGB, idag FSB, Alexander Litvinenko.

Fan tro’t! Tvärtom är trenden i Ryssland djupt obehaglig, och pekar entydigt i en enda riktning: Demokratiseringen av Ryssland efter Sovjetunionens fall har avstannat och till och med vänt. Under Vladimir Putins ledning har den ryska staten istället blivit obehagligt auktoritär, pressfriheten kringskärs och kritiska och granskande röster tystas, genom mord om så krävs. De senaste morden, på journalisten Anna Politkovskaja och Alexandr Litvinenko, bär syn för sägen.

Så ser verkligheten ut i ett land som behållit många av strukturerna från tiden som kommunistisk diktatur. SR pekar på något viktigt: Dagens Federalnaja sluzjba bezopasnosti (Federala säkerhetstjänsten, FSB) är det gamla KGB under nytt namn. President Putin själv har sin bakgrund i KGB. Uppgörelsen med kommunismen är nära nog obefintlig i Ryssland. Sovjetunionen föll samman, det var inte en medveten reformation.

Officiella, ryska talesmän kallar Litvinenkos död en tragedi (och det är väl lätt att hålla med om). Jag kallar Kremls beklagande krokodiltårar.

Demokrati och yttrandefrihet är ingenting självklart. Det är värden som måste försvaras när politiska ledare inte vill få sin byk offentligt tvättad.

Rudy november 15, 2006

Posted by Friskytten in Utrikes.
add a comment

När nu Rudy Giuliani officiellt sparkar igång arbetet för att bli republikansk presidentkandidat 2008 ökar chanserna att vi får en riktigt intressant kandidat för republikanerna avsevärt. Giuliani är en republikan som tar avstånd från den konservativa kristna högern genom att stå upp för t.ex. aborträtt och homosexuellas rättigheter, samtidigt som han står för en högerinriktad ekonomisk politik. Han har dessutom visat vad han går för genom att genom inte alldeles okontroversiella, men desto mer framgångsrika och i efterhand applåderade, metoder ha tagit tag i brottsligheten i New York.

Nu återstår att se om demokraterna också kan presentera en intressant kandidat. I så fall kan vi kanske få det första intressanta presidentvalet det här århundradet.

Media Culpa, del II november 12, 2006

Posted by Friskytten in Media, Utrikes.
add a comment

Och apropå medias taffliga bevakning av kongressvalet i USA: Bloggen TT-kritik har så smått vaknat till liv igen och berättar om en annan bevakning som systematiskt snedvrids: ”Tragedin i norra Gaza ryckt ut ur sammanhanget” är den senaste i en liten serie poster om hur bevakningen av konflikten mellan Israel och palestinska grupper lämnar en hel del i övrigt att önska.

Media culpa november 11, 2006

Posted by Friskytten in Media, Utrikes.
add a comment

Svenska media är fantastiska. Rapporteringen från det nyss avklarade valet till kongressen i USA är mycket belysande. I dagar har vi hört triumfatoriska rapporter om Demokraternas valseger, och hur Bush nu är handlingsförlamad, och om hur detta är ett historiskt antikrigsval och så vidare i oändlighet. Det skrämmande är att normalt kloka, insatta och kritiska människor verkar svälja denna rapportering med hull och hår, trots att det inte rör sig om mycket mer än ren propaganda från delar av Demokraternas vänsterfalang och från vänstervridna svenska media. Men var och en med ens grundläggande insikt i amerikansk politk — på högstadienivå ungefär — bör kunna se att rapporteringen är både okunnig och snedvriden. Okunnig därför att den drar slutsatser byggda på direkta felaktigheter om hur det amerikanska systemet fungerar (USA tillämpar inte svensk parlamentarism, utan snarare en variant av Montesquieus maktdelningssystem, och inte heller svenskt partival, utan ett strikt personval), och sakfel om 1900-talshistoria (det är många presidenter som haft den ena eller båda av kongressens kammare emot sig, och valresultatet är i historikt perspektiv högst ordinärt). Snedvriden därför att många av slutsatserna är rent önsketänkande (visserligen finns det en stark opinion mot insatserna i Irak, men gjorda undersökningar visar att det är ekonomin som är den största frågan, och där är det inte skattesänkningarna man kritiserar, utan de statliga utgifterna).

Jag tänker inte fördjupa mig i alla medias felaktigheter i rapporteringen från det amerikanska valet. Den saken har bloggare redan gjort mycket grundligt, och jag hänvisar med glädje till Dick Erixons och Johan Ingerös utmärkta skriverier i ärendet. Här är ett urval av det de skrivit:

Dick Erixon:
BLIR VITA HUSET HANDLINGSFÖRLAMAT? INTE ALLS.
HÖGER-DEMOKRATER VANN KNAPP SEGER.
SÖREN HOLMBERG HAR HELT FEL.
VINNARNA: JOHN MCCAIN OCH HILLARY CLINTON.
NORMALTILLSTÅND PRESIDENT-KONGRESS.
IRAK? JASSÅ. MEN LIEBERMAN, DÅ?

Johan Ingerö:

Kongressvalet över
Men för faaaan, DN!
Okunniga svenska medier ger bilden av vänsterseger i USA
”Look! It´s trying to think!”

En del av felaktigheterna i svenska media kan naturligtvis avskrivas som rena klantigheter. Jag vägrar t.ex. tro att inte de flesta politiskt intresserade svenskar vet att en amerikansk president inte får sitta mer än två mandatperioder, och att det därför inte kan bli tal om att någon, vare sig demokrat eller republikan, kommer att utmana George W. Bush om presidentposten i nästa presidentval. Men hur kommer det sig att man tillåter sig en sådan slarvighet i rapporteringen från världens politiskt viktigaste land? Vi talar trots allt inte om något litet fel här. Och hur kommer det sig att felaktigheter och missförstånd travas på varandra? Och varför är man inte mer intresserade av att analysera anledningarna till valutgången än att ringa upp ledningen för det demokratiska partiet? Varför talar man överhuvudtaget inte om hur de amerikanska politikernas idéer ser ut, utan om partierna, när man i USA har ett renodlat personval, och en demokrat politiskt kan skilja sig lika mycket från en annan som en vänsterpartist från en folkpartist?

Bristerna i rapporteringen från det amerikanska kongressvalet är intressanta inte för vad de säger om USA, eller ens för vad de får svenska läsare att tro om USA, utan för vad de säger om svenska media. Det är naturligtvis ingen slump att felaktigheterna och vantolkningarna är så många. Varför tillåter man sig en sådan slarvighet och ytlighet i rapporteringen? Och, framför allt: Vilka andra viktiga områden anser svenska media att de inte behöver bevaka med objektivitet eller kompetens?

Jag påstår inte att svenska media har en medveten agenda i sin slarviga och snedvridna rapportering, även om Uddén-fallet för två år sedan antyder det, men om skevheterna och okunskapen i rapporteringen inte är medveten (och det tror jag för egen del inte att den är), hur är det då ställt med självmedvetenheten och strävan efter objektivitet och saklighet i den svenska journalistkåren i stort?

Ska Saddam dö? november 5, 2006

Posted by Friskytten in Demokrati, Ideologi och idédiskussion, Utrikes.
add a comment

Den här bloggen är egentligen tänkt att i första hand behandla svensk politik, men redan i denna andra post finner jag anledning att ta upp en utrikespolitisk fråga, därför att den är principiellt viktig och intressant.

En av de intressantaste rösterna i den politiska blogosfären, Per Gudmundson (något så ovanligt som en journalist med tydlig liberal profil) ställer med anledning av den förmodade kommande dödsdomen mot Iraks före detta diktator Saddam Hussein följande allmänna fråga:

Kan vi klandra irakierna för att de tar livet av Saddam Hussein?

Det finns många omständigheter som gör att vi kan finna förståelse för att man vill straffa en person som Saddam Hussein till döden. Man ska vara bra hjärtlös för att inte förstå viljan att en gång för alla, på det mest slutgiltiga sätt man kan tänka sig, straffa och göra sig av med den man som förtryckt och mördat sitt eget folk under årtionden. Det är lätt att tycka att döden är det enda straff som motsvarar brottets magnitud.

Det är precis det resonemanget som anhängare av dödsstraff världen över anför som argument för varför dödsstraffet ska finnas. ”Om någon dödade din dotter, skulle du då inte vilja döda den människan?” Nu har jag förvisso inga barn, men jag kan ju ersätta dotter med bror, flickvän, eller någon annan av dem jag älskar. Och svaret är självklart att ja, det kan jag föreställa mig att jag i sorg och vrede skulle vilja. Men ett rättsväsende, och för den delen en rättegång mot en diktator (även i ett land som ännu har långt kvar till beteckningen rättsstat), ska inte uppföra sig som en förtvivlad far/bror/pojkvän.

Invändningarna mot dödsstraffet är två: För det första är dödsstraffet irreversibelt. Alla rättsprocesser kan slå fel. Inget rättsväsende är så säkert att en oskyldig aldrig döms. Det är allvarligt nog när en oskyldig sätts i fängelse. Att ens riskera att ta livet av en oskyldig kan aldrig accepteras. Den andra invändningen är mer principiell: Dödsstraffet är grymt och omänskligt. Ingen människa kan ta sig rätten att bestämma över en annan människas liv eller död. Det är en rätt en stat inte kan ta sig. Det är en viktig princip, och vi bör inte rucka på den bara för att brottslingen är en grym diktator. Kanske är det speciellt viktigt att markera att vi inte kan ta oss rätten att sättas oss över ens en psykopatisk despots liv. Om målet är att bygga ett demokratiskt Irak, då är det en markering att inte döma Saddam Hussein till döden, utan till fängsligt förvar för återstoden av hans liv.

Vi kan måhända förstå att irakierna vill döma Saddam Hussein till döden, med tanke på vad han gjort mot det irakiska folket. Men vi bör motsätta oss det. En dödsdom mot Saddam Hussein är inte etiskt försvarbar, hur förståelig den än må vara.

Sedan kan man dessutom resa vissa sekundära invändningar, som att med Saddam skulle en potentiell källa till kunskap om Mellanösterns diktaturer gå i graven. Dessutom skulle det omedelbart göra Saddam till martyr, vilket knappast gangnar några frihetliga ideal.