Nu har jag tröttnat september 8, 2007
Posted by Friskytten in Dagspolitik, Ideologi och idédiskussion.2 comments
Jag röstade borgerligt i 2006 års val. Jag inbillade mig inte att det skulle innebära någon liberal revolution, men jag såg med viss tillförsikt fram emot att den socialdemokratiska hegemonin och det socialdemokratiska problemformuleringsprivilegiet skulle brytas. Alliansen var en bra idé. Vi fick ett verkligt borgerligt regeringsalternativ. Fredrik Reinfeldt verkade vara en rätt bra statsministerkandidat, och han hade helt rätt i att styra moderaterna bort från det styva kamrerstänkande och begränsat trovärdiga politik som präglat partiet under Bo Lundgren. En viss ideologisk stringens kunde man väl vänta sig även från de nya moderaterna, tänkte jag. Det viktiga var ju en allmänborgerlig politik, för någon omedelbart liberal omdaning var knappast vare sig möjlig eller önskvärd, och avgjort mindre viktig än att låta andra tankar än de socialistiska styra Sverige. Jag har i mångt och mycket stött alliansregeringen, och framför allt försvarat den mot vad jag anser vara rätt osakliga angrepp både beträffande sammanhållningen och enskilda ministrar. Jag trodde att den här regeringen skulle ha förmågan att bygga ett förtroende som tidigare borgerliga regeringar saknat.
Men jag hade fel. Regeringen har inte infriat några förväntningar, och nu har det faktiskt gått ett år sedan valet. Den här borgerliga regeringens politik är nästan omöjlig att skilja från den socialdemokratiska. På område efter område har regeringen i allmänhet och moderaterna i synnerhet helt och hållet tagit över den socialistiska politik som vi väljare faktiskt röstade bort för ett år sedan. Först tog man över en gammal unken socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik, genom att inte våga ta debatt med (s) och LO. Man har konsekvent undvikit att förklara poängen med de hyggligt liberala åtgärder man trots allt vidtagit. Man har tagit över Bodströms gamla avlyssningsförslag utan att ägna en tanke åt liberala grundvärderingar kring personlig integritet. I EU-politiken lägger man sig platt för alla förslag som kommer från Bryssel, oavsett hur mycket de går emot liberala idéer. Man har inte klarat av att stå upp för elementära demokratiska värden såsom yttrandefrihet på en entydigt sätt. Droppen kom i och med Odenbergs avgång som försvarsminister. Det har därmed blivit tydligt att man även på detta område gått över på vänster planhalva. Ja, faktum är att de tongångar som hörts de senaste dagarna tyder på att man inte nöjt sig med att än en gång bli socialdemokrater, utan har antagit ett perspektiv som hittills mest företrätts av de i försvarssammanhang fullständigt verklighetsfrämmande partierna (v) och (mp). Landets försvar är statens främsta uppgift. Gör den inget annat ska den åtminstone göra detta. Effektivisera gärna i försvaret, vi ska inte slösa med skattemedel, men så länge vi har hundratals statliga myndigheter vars existensberättigande är minst sagt tvivelaktigt finns det inget försvar för den politik man nu för gentemot försvaret.
Nej, Alliansen, det här duger inte. Det var inte det här vi röstade för förra hösten. Den här regeringen duger inte. Den klarar inte av att styra landet. Den klarar inte av att stå upp för sina egna värden. Mitt tålamod är slut. Liksom uppenbarligen flera andras.
Moderata folkpartiet socialisterna? april 21, 2007
Posted by Friskytten in Ideologi och idédiskussion, Partipolitik, Va' i ... !?.6 comments
Bytte vi inte regering i höstas? Är Nya moderaterna ett täcknamn för smygsosse? Och Folkpartiet liberalerna, har de glömt andra delen av sitt namn igen?
Det är inte utan att man undrar vad som händer i svensk borgerlighet när moderater vill göra a-kassan obligatorisk, och förmenta liberaler vill kvotera ledighet för vård av sjukt barn.
Jag undrar vad det är i försäkringskonceptet som Littorin inte förstått. Problemet med a-kassan är inte att den inte är obligatorisk, utan att den kontrolleras av klåfingriga politiker, samtidigt som den ska vara en försäkring. Konceptet borde renodlas: Antingen ska alla alltid skyddas mot inkomstbortfall på grund av arbetslöshet. I så fall ska vi inte ha någon a-kasseavgift alls, och vi ska inte ha flera olika a-kassor, administrerade av fackföreningar. I så fall ska vi ha en inkomstskatt som täcker utgifter för att betala a-kassa till den som står utan arbete. Punkt. En socialiserad a-kassa, helt enkelt. Det är en socialistisk lösning som minskar människors frihet och som antagligen leder till en oflexibel och poltiskt kontrollerad arbetslöshetsersättning, men det är åtminstone hederligt.
Alternativt låter vi arbetslöshetsförsäkringen vara just en försäkring. I så fall måste man acceptera att vissa personer väljer att stå utanför den försäkringen. Det måste var upp till var och en. I så fall ska man naturligtvis också ha en marknad för arbetslöshetsförsäkringar. Littorin borde bekymra sig mindre över att de som har trygga anställningar inte anser sig behöva arbetslöshetsförsäkring, och mer över att se till att få en flexibel arbetsmarknad där det är lätt att få jobb och lätt att byta jobb. Det är en liberal politik. Nu försöker Littorin göra allt han kan för att det inte ska märkas att regeringen inte längre är (s)-märkt. Det var inte därför vi röstade fram en borgerlig regering, Sven-Otto.
I broderpartiet Folkpartiet liberalerna vill Karin Pilsäter socialisera vården av sjuka barn. Hon anser nämnligen att det är ett stort problem att det inte är exakt 50% av vårddagarna som tas ut av män. Och när folk som får välja fritt inte väljer som politikerna vill, då kastar man omedelbart alla principer överbord och tar fram tvångsmedel för social ingenjörskonst. Folkpartiets liberalism har ibland lite väl stora likheter med en T-ford: ”Du kan få den i vilken färg du vill, bara du väljer svart”, som herr Ford påstås ha sagt. Försvararna för politisk klåfingrighet i (fp) brukar hänvisa till att partiet minsann är socialliberalt. Och det stämmer väl. Problemet är att socialliberal hos vissa folkpartister alltför ofta omtolkas till ”socialistisk när vi tycker att vi vet bäst, och liberal när folk undrar vilken skillnaden är på oss och socialdemokraterna”. Även en socialliberal borde ha någon form av liberal ideologisk förankring, och om inte annat är det väl inte för mycket begärt att ett parti har någon form av ideologisk konsekvens, oavsett vilken ideologi man företräder?
Bortsett från det ideologiskt inkonsekventa i Pilsäters tankevurpa är det dessutom en genuint dålig idé på flera plan:
För det första är det en icke-fråga; det är jämförelsevis inte ett problem att 65% av vårddagarna tas ut av kvinnor. Visst kunde man önska en mer jämställd siffra, men faktum är att på just jämställdhetsområdet finns det betydligt viktigare problem att ta tag i. Gudrun Schymans initiativ att köpa aktier och begära ordet på bolagsstämmor för att bereda väg för fler kvinnor i bolagsstyrelserna framstår som ett under av liberal genialitet i jämförelse. Även socialdemokraten Karl-Petter Thorwaldsson har koll på läget:
–Det är klart att fördelningen gärna skulle vara 50-50. Men den verkliga utmaningen är den stora övergången i deltid som sker hos särskilt låginkomsttagare efter att man fått barn. Den gör att mammor blir otroligt oattraktiva att anställa, säger han.
För det andra är kvotering av vårddagar en praktisk omöjlighet. I många familjer har föräldrarna olika arbetssituationer, och det går inte att planera när ett barn blir sjukt. Hur gör man om mannens vårddagar är förbrukade, ungen blir sjuk och kvinnan inte kan lämna jobbet, medan mannen däremot kan ta med sig det nödvändigaste jobbet hem? För min egen del är ett av flera möjliga framtidsscenarier detta: Jag är akademisk forskare, min flickvän är högstadielärare. Låt oss anta att vi har ett barn som blir sjukt. I många fall innebär det antagligen att jag utan problem kan sitta hemma, medan min flickvän skulle bli tvungen att i hast ställa in lektioner och ordna med vikarie. Då är det kanske inte så konstigt vem som tar den vårddagen. I något annat fall kanske jag är på konferens på en annan kontinent (vilket för en akademiker händer åtminstone någon gång per år). Ska jag så sätta mig på flyget hem om min flickväns vårddagar är slut? Detta bara för att ta ett, låt vara hypotetiskt, exempel. Det kan finnas hur många anledningar som helst till att ett föräldrapar gör ett visst val. Att socialisera och kvotera är att underkänna dessa val, att omyndigförklara föräldrarna.
För det tredje är det politiskt självmord. Detaljregleringar av föräldraförsäkringar, vård av sjuk barn och så vidare är impopulära bland svenska väljare i allmähet och, kan man gissa, bland liberala väljare i synnerhet. Jag la i höstens val en utbildningspolitisk sakfrågeröst på folkpartiet. Den rösten kommer partiet att förlora om sådana här socialiseringsförslag åter blir en bärande del i partiets politik. Varför vill företrädare för ett förment liberalt parti genomföra anti-liberala förslag som dessutom riskerar att skrämma bort de väljare som borde vara lättast att attrahera? Det övergår mitt förstånd.
Andra bloggar om: moderaterna, folkpartiet, a-kassan, vård av sjukt barn, liberalism
Varför jag gillar Bildt april 21, 2007
Posted by Friskytten in Media.add a comment
Jag medger gärna att jag var tveksam till valet av Bildt som utrikesminister. I vissa avseenden måste jag säga att mina tvivel kvarstår. Dock, det är inget annat än skönt att se honom i farten igen, av den enkla anledningen att vi äntligen har en borgerlig politiker som äter journalister till frukost.
Vissa saker är sig tydligen alltid lika april 19, 2007
Posted by Friskytten in Demokrati, Partipolitik, Va' i ... !?.1 comment so far
Hos (s)-bloggaren Joel Malmqvist läser jag en alldeles utmärkt bloggpost angående den borgerliga regeringens utnyttjande av utnämningsmakten. Malmqvist påpekar att den borgerliga regeringen inte är ett dugg bättre än den gamla, utan att partitillhörighet och kontakter i regeringen är det avgörande om man vill ha toppjobb i den statliga förvaltningen, med den skillnaden att partiboken i år ska vara blå istället för röd. Det tidigare socialdemokratiska missbruket av utnämningsmakten var förvisso värre, i det avseendet att partiets särställning i kraft av långt och oavbrutet regeringsinnehav givit det möjlighet att sätta djupa spår. Att den borgerliga regeringen följer i de socialdemokratiska fotspåren är ännu värre, ty det är, som Malmqvist säger, hyckleri:
Värst av allt är alliansens hyckleri, att man säger en sak innan valet och sedan gör något helt annat när man själva sitter vid grytorna.
Precis. De borgerliga partierna kritiserade socialdemokraterna hårt på precis den här punkten, men man gör omedelbart likadant själv. Man lovade att införa ett strikt rekryteringsförfarande, men man använder det inte. Det är inget annat än hyckleri. Och då hjälper det inte att försöka slingra sig.
Bättring, kära alliansregering, bättring! Och det snarast! Maktmissbruk är lika fult i borgerliga som socialdemokratiska regeringar.
Rappt och rätt april 17, 2007
Posted by Friskytten in Demokrati, Rättsväsende.1 comment so far
Så har Landskronarapparna Emilush & Caustic blivit frikända. Bra. Det är visserligen både barnsligt, korkat och provocerande att rappa om att ”hela Landskrona hatar polisen” och att man ska ”starta krig mot grisarna”. Jag hade också blivit upprörd om jag var polis. Faktum är att jag tycker att det rent moraliskt är en smula upprörande trots att jag inte är polis, och texten förstärker bara min avsky mot hip-hopens gangsterkultur. Men som lagmannen i målet uttryckte saken i Sydsvenskan: ”Visst blir man förargad, men jag blir förargad när jag tittar på valdebatterna också och det är inte heller olagligt”. Rätt så! Yttrandefriheten är viktigare än vilka som blir förargade över att man utnyttjar den.
Det är glädjande att det inom rättsväsendet i alla fall fortfarande finns ett försvar för den grundlagsstadgade yttrandefrihet som det är så populärt att vilja avskaffa numera, eftersom någon annars kan råka säga något som gör att någon annan känner sig ”kränkt”.
Sjukt april 14, 2007
Posted by Friskytten in Dagspolitik.3 comments
Den borgerliga regeringen har väntas lägga förslag om att arbetsgivare ska kunna begära sjukintyg från första sjukdagen. Hade detta varit en åtgärd för att stävja sjukförsäkringsfusk hade förslaget varit förståeligt, om än knappast bra, men nu lägger man istället fram det, säger man, av omsorg om de anställdas hälsa, för att man ska identifiera dem som har t.ex. ofta återkommande ”förkylningar” som i själva verket är allergi. Omsorgen är möjligen lite rörande, men lika fullt missriktad. Resultatet av detta kommer istället att bli en högre sjuknärvaro på våra arbetsplatser, då den som bara är förkyld kanske inte bryr sig om att gå till läkaren. De som å andra sidan går till läkaren kommer att ta upp ett redan mycket snålt antal akuttider på våra vårdcentraler, trots att de vet att det bara är en vanlig enkel förkylning som läker ut på ett par dagar. Istället får de som verkligen behöver läkarhjälp vänta ännu längre på den, och det kommer att bli ännu mer omöjligt att komma fram på telefon till vårdcentralerna, och det är ingen vågad gissning att den ökade belastningen kommer att leda till ett sämre mottagande när man väl kommit fram.
Vi får hoppas att de flesta arbetsgivare är mer förståndiga än hjärnorna bakom detta förslag. Trots allt är det bara ett tillstånd för arbetsgivaren att begära sjukintyg från dag ett, inte ett tvång.
Och jag kan inte komma ifrån känslan av att den officiella motivering till förslaget är en täckmantel. Antagligen handlar det i grund och botten trots allt om sjukförsäkringspengarna, och då hade det åtminstone varit ärligare att kalla det en antifuskåtgärd. Det är en anständighet man rimligen bör kunna begära av vilken regering som helst, men i synnerhet denna, med tanke på den resonerande stil som vann valet.
Sent ska syndaren vakna april 12, 2007
Posted by Friskytten in Demokrati, Media, Partipolitik.9 comments
Det verkar som om de etablerade partierna börjar upptäcka att sverigedemokraterna inte kommer att försvinna bara för att man ignorerar dem, eller säger att de är onda och avskyvärda. Nu verkar det som om flera partier håller på att omvärdera sin inställning till debatter med (sd). Det är bra. Hittills har man duckat debatten genom att hänvisa till att debatt med (sd) skulle ge partiet legitimitet, samtidigt som man vägrat diskutera just de frågor som (sd) vinner sitt stöd, och därmed sin legitimitet på, av rädsla för rasiststämpeln, vilket fått till följd att (sd) ostört kunna vinna legitimitet som ”sanningssägaren som etablisemanget vill stänga ute”. All mediabevakning av sverigedemokraterna har därmed hamnat på att de ignoreras av etablerade partier, att ligister på vänsterkanten saboterar deras möten (som de har demokratisk rätt att hålla), och på deras enda profilfråga. Även om media anstränger sig för att måla upp en negativ bild av (sd) förstärker de därmed bara den våg partiet rider på: Man bekräftar outsiderrollen och man låter partiet tala enbart i den fråga där man är starka.
En tillnyktring är välkommen. (sd) är här vare sig vi gillar det eller inte, och de måste bemötas. Förhoppningsvis kommer de etablerade partierna nu för det första att tvingas diskutera integrationspolitik för att inte förlora den frågan till (sd), såsom skedde i Landskrona i höstas. För det andra och viktigare är det nu dags för (sd) att sättas på riktigt prov. De etablerade partierna bör diskutera integration internt, mellan sig själva och med väljarna, men det bör inte vara huvudnumret i direkt debatt med (sd). Med (sd) bör man se till att diskutera alla andra frågor. Ansvarsfull rikspolitik kräver att man är insatt i och kan föra en konsekvent politik på alla politikområden. Sålunda: Tvinga (sd) att diskutera arbetsmarknadspolitik, energipolitik, skolpolitik, kulturpolitik, utrikespolitik etc. Då kommer de att avslöjas för den grumliga rasistsekt de trots allt fortfarande är. Om målet är att skrämma bort väljare från (sd), då måste taktiken vara att visa att (sd) är inkompetenta. Det gör man inte genom att låta dem enbart diskutera sin favoritfråga, där de kan ta enkla populistiska poänger.
Med lite tur leder dessutom debatterna till en något mindre enkelspårig medierapportering.
Ibland bör en politiker göra det som är rätt april 5, 2007
Posted by Friskytten in Ideologi och idédiskussion, Media, Skatter.2 comments
Sydsvenskan ägnar idag sin huvudledare, Den dyre Hägglund, åt att sabla ner kristdemokraterna. Varför? Av tonen i texten att döma handlar det mest om att jävlas med (kd) på ren princip (eller vad sägs om formuleringar som ”en av få [frågor] som fick väljare att överhuvudtaget överväga att lägga sin röst på kristdemokraterna”, som om Sydsvenskans ledarredaktion visste allt om varje väljares tankar, och som om (kd) drivit endast en fråga med potential att gå hem hos väljare).
I sak handlar det om slopandet av fastighetsskatten. Enligt Sydsvenskan är det ”dyrt, dumt och dåligt”. Anledningen till det påstås vara att slopandet av fastighetsskatten kan leda till minskad rörlighet på bostads- och arbetsmarknaderna, samt till högre huspriser. Per Nuder kallas in som stödtrupp: ”Ena veckan tar de bort förmögenhetsskatten, andra veckan fastighetsskatten.” Sydsvenskan fyller på med att Nuder förvisso har fel om förmögenhetsskattens värde, men anser att ”han har en poäng vad gäller den fördelningspolitiska profilen som följer på en avskaffad fastighetsskatt.” Ursäkta Sydsvenskan, men hur tänker ni nu? På vilket sätt skulle fastighetsskatten vara mer rättvis än förmögenhetsskatten ur fördelningspolitiskt perspektiv? Någon förklaring ges inte, för det är tydligen självklart. Och det är det ju, om man utgår från högskattesamhället som Utopia. Då motiveras förmögenhetsskattens avskaffande av att den tvingar kapital ur landet och därmed ”förstör med välfärd än den skapar”, för att tala med PO Edin.
Fast är mängden skattekronor till offentlig välfärd alltid ett rimligt mått på en skatts berättigande? Knappast. Fastighetsskattens avskaffande kan måhända inte motiveras med socialdemokratisk fördelningspolitik, men framför allt är det inte den måttstocken som ska användas.
Fastighetsskatten är en djupt orättfärdig och orättvis skatt. Orättfärdig därför att den beskattar ett bundet kapital för en imaginär inkomst (man har motiverat fastighetsskatten med det högre pris man skulle få vid en försäljning, men för det första är det inte en realiserad vinst förrän försäljningen görs — och då utgår reavinstskatt — för det andra händer det att fastigheter minskar i värde). Grundprincipen för beskattning måste vara att endast producerat mervärde kan beskattas. Fastighetsskatten är orättvis därför att den är okorrelerad till inkomster och kan i värsta fall tvinga människor från hus och hem för att huset de en gångköpte plötsligt hamnat i ett attraktivt läge.
Därför ska fastighetsskatten bort. Det leder sannolikt till en annan dynamik på bostadsmarknaden (även om jag tvivlar på att rörligheten minskar), men det behöver inte i längden vara av ondo. Ibland måste politiker göra det som är rätt, för att det är rätt, snarare än att sitta stilla i högskattebåten av rädsla för virvlar kring årorna i finanspolitikens sjö.
Gymnasieskolan måste anpassas till verkligheten mars 6, 2007
Posted by Friskytten in Skolpolitik, Utbildning och forskning.2 comments
”Gymnasieskolan måste anpassa matteämnet till verkligheten,” skriver fyra debattörer från olika delar av skola och näringsliv på DN Debatt. Man menar att de flesta matematiklärare är akademiker som ser matematiken som ett värde i sig, snarare än som ett yrkesredskap, och att matematikundervisningen därmed förlorar verklighetsförankring. Jag får ryggmärgsreaktioner av sådant, för skolans vetenskapliga ämnen måste leva för kunskapernas egen skull också. Det är inte bra när skolämnen förlorar markkontakten helt och hållet, men det är också farligt när allt som görs nödvändigtvis måste kopplas till vardagsexempel. Ämnen som matematik och fysik (för att ta dem jag själv kan), men även t.ex. språk måste tillåtas att utmana fantasin, att gå utanför ”Kalle och Lisa ska måla ett staket”.
Men när jag läser artikeln ser jag att det man avser i sin kritik är matematikundervisningen på de yrkesinriktade gymnasieutbildningarna, inte matematikundervisning på gymnasiet generellt. Då blir situationen en annan: Där ligger det alldeles säkert en hel del i kritiken. På dessa utbildningar går, eller bör gå, elever som är ute efter att skaffa sig en yrkesutbildning. Där bör undervisningen inriktas på att ge kunskaper som är direkt, praktiskt tillämpbara i ett specifikt yrke. Där har artikelförfattarna alldeles rätt.
Men varför begränsa sig till matematikundervisningen? Problemet är inte matematikundervisningens dåliga anpassning till yrkesutbildningar på gymnasienivå. Problemet är idén om ett gymnasium där alla utbildningar ska syfta till att ge högskolebehörighet, till att alla ska läsa vidare på högskolenivå. Den reformen ledde till ett gymnasium är ”one sixe fits all” skulle gälla för alla ämnen, men det man istället fick var ”one size fits none”, där undervisningen blir för teoretisk och skild från yrkesverkligheten på yrkesutbildningarna, samtidigt som den inte heller är tillräckligt teoretisk och håller tillräcklig takt för de studieförberedande utbildningarna. Den som läser naturvetenskapligt program, med syfte att läsa vidare inom teknik och naturvetenskap behöver både en annan och mer matematik än den som ska lägga vattenledningsrör.
Det är hög tid att vi får en gymnasieskola som kan ge oss både matematiker och rörmokare.
Friskytten 